Gnagare

Artiklar, goda råd och tips om gnagare

27 matchande resultat i “Gnagare”

Djurvårdguiden

Skötsel av Ökenråtta (Gerbil)

Den mongoliska ökenråttan (Meriones unguiculatus) är en liten gnagare som hör hemma i ökentrakterna av Mongoliet och nordöstra Kina. Gerbilen är ett grävande, socialt djur som är aktivt både under dag och natt. Deras hålor utgörs av komplicerade tunnelsystem med många ingångar, bohålor och matavdelningar.Deras naturliga pälsfärg är agouti/viltfärg, med i huvudsak brun päls med mörkpigmenterad hud, ljusare brunt mot vitt på undersidan (bröstkorg och mage), och mörkare längs ryggen. Andra färgvarianter som finns är svart, vit och kanel. Likaså förekommer kombinationer av svart eller brunt med ett vitt band runt bröstkorgen. Gerbilen har en doftkörtel som sitter mitt på bukens undersida och ses som en hårlös brun fläck.Gerbilen är en nyfiken, vänlig och nästan luktlös gnagare. Det gör den till ett populärt husdjur. Den har anpassat sig väl till fångenskap, och tycks vara relativt fri från vanligt förekommande infektiösa sjukdomar. Ökenråttan brukar varken bitas eller slåss, de är lätta att hålla rena, och relativt enkla att hantera. En gerbil blir vanligen 2-4 år gammal.Skötsel av ökenråtta – utfodringI det vilda lever djuret på blad, frön, rötter och andra växtdelar. Gällande rekommendationer för utfodring i fångenskap säger att man ska ge gnagarpellets innehållande 20-22% protein. Det finns även fröfoder som säljs för ökenråttor, men dessa ska bara ges som tillskott till basfodret pellets. Ökenråttor föredrar solrosfrön framför pellets, men dessa frön innehåller låg nivå kalcium, men mycket fett och kolesterol. Om man bara utfodrar med fröfoder, leder detta ofta till fetma och bristsjukdomar. Andra tillskott till fodret kan vara sockerfria frukostflingor, fullkornsbröd av vete, pasta, ost, färsk frukt och grönsaker – allt i måttlig mängd. Nya fodermedel måste introduceras successivt.Gerbiler bör alltid ha tillgång till hö även om de är huvudsakligen sädätande djur. De bör också ha tillgång till kvistar (äppelträd, päronträd, bok, vide) så att de kan slipa ner framtänderna kontinuerligt.Dräktiga och digivande honor kan man ge lite extra protein i form av ost och hårdkokt ägg. Unga djur börjar äta fast föda vid 2-3 veckors ålder. De bör avvänjas vid 4 veckors ålder. Den första fasta maten bör utgöras av små frön och lite blandade frukter och grönsaker. Proteinrika fodermedel bör inte ges förrän efter 6 veckors ålder.Tänk på att gerbiler gärna gräver ner sin mat/matskål i strömaterialet. Det är helt normalt och gerbilen kommer att hitta maten igen. Ta bort färskfoder vid dagens slut så att det inte ligger och möglar eller surnar.VattenGerbiler i det vilda inte behöver mycket vatten. De får i sig det mesta från maten de äter. Men en ökenråtta i fångenskap ska tillförsäkras ständig tillgång till rent vatten. Otillräcklig vattentillgång kan leda till infertilitet, minskad kroppsvikt, och eventuellt dödsfall. Vatten kan ges i vattenflaskor. Det är ett bra sätt att minska förorening av vattnet. Se alltid till att flaskan står tillräckligt lågt för djuret att lätt nå den. En vuxen gerbil dricker vanligen 4-10 ml vatten per dag. Även om denna mängd bara är en bråkdel av flaskans innehåll, så ska vattnet bytas dagligen, inte bara då flaskan är tömd!Hantering Gerbilens naturliga vänlighet och nyfikenhet medför att den är ganska enkel att hantera. De flesta gerbiler går fram till en hand som införs i buren. Sedan kan den lätt gripas i handflatan, eller fattas vid svansbasen. Se noga till att bara ta tag vid svansbasen, eftersom huden längre ner på svansen lätt dras av.Gerbiler tycker om att klättra upp på axeln. Den blir lätt tam om man hanterar den försiktigt och låter den springa fritt upp och ned för armen. Får gerbilen dessutom ett solrosfrö eller en jordnöt när den är hos sin ägare kommer den till slut gärna frivilligt upp.BurenBurens utformningDet finns flera olika typer av burar som är lämpliga för ökenråttor. Många av dessa är redan utrustade med ”möbler”, som t ex motionshjul, tunnel och bolåda. Dessa möbler, likaväl som ett tillräckligt djupt lager strö att gräva i, är nödvändigt för att djuret ska trivas. Tänk på att ett motionshjul ska ha stor diameter så att gerbilen inte springer med böjd rygg. Det bör också ha en solid springyta, så att inte svans eller fötter blir klämda i ett galler. Hjulet ska vara så stort att gerbilen inte tvingas springa med böjd rygg.Burens hörn bör vara avrundade för att minska tuggandet. Gerbilen kan lätt tugga sig igenom trä, tunn plast, och mjuk metall. Buren bör därför vara gjord av rostfritt stål, hållbar plast eller glas. Tänk på att behållare av glas eller plast kraftigt minskar ventilationen och kan leda till problem med temperaturen och luftfuktigheten. Dessa material kan vara lämpliga till burar om åtminstone en sida i buren är öppen för att tillåta luftcirkulation. Tänk även på att buren ska vara rymningssäker!Enligt djurskyddslagen är minsta tillåtna golvyta för gerbiler 0,12 kvadratmeter. Den kortaste sidan måste vara minst 2,5 dm (25 cm). Har man det måttet på kortaste sidan, måste långsidan vara minst 4,8 dm (48 cm). Höjden på buren måste vara minst 2 dm. Vid grupphållning måste varje djur ha minst 0,06 kvadratmeter. Det innebär att en bur med ovanstående mått kan rymma endast 2 gerbiler. Observera att detta är minimimått, för stort kan det inte bli! Ett avelspar kräver betydligt mer utrymme. Lämplig temperatur för gerbiler är 15-25 grader, med en luftfuktighet mellan 30-50%. Eftersom gerbilen är lika aktiv dag som natt, är det bäst med en dagscykel med 12 timmars ljus.UnderlagetGerbilen trivs i burar med ett solitt golv med ett djupt lager strömaterial. Materialet måste vara rent, icke-toxiskt, absorberande, relativt dammfritt, och lätt att få tag på. Rivet papper och hyvelspån är att föredra. Förvissa dig om att hyvelspånet är fritt från mögel och annan förorening. Se till att strömaterialet är minst 5 cm djupt i buren så att gerbilen kan gräva naturligt. I bolådan är toalett- eller hushållspapper och rivet papper utmärkt material. Undvik trådigt material som kan trassla in sig i klor och fötter.Gerbiler trivs bra i gruppGerbiler är sociala djur som brukar trivas bra i grupp, framför allt grupper av honor. De putsar varandra, brottas och sover tillsammans. De kan dock ibland bli aggressiva mot nykomlingar. Och de kan slåss om de hålls på små utrymmen, eller om de sätts ihop i vuxen ålder. Avelspar hålls tillsammans och introduceras för varandra före 10 veckors ålder. Hanen hjälper ofta till att uppfostra ungarna.HygienBur och utrustning ska rengöras noga åtminstone en gång per vecka. Ett undantag från detta är då det finns nyfödda ungar. Man bör då vänta tills ungarna är minst 2 veckor gamla. Andra faktorer som kan kräva ökad rengöring är antalet gerbiler i buren, vilken typ av strömaterial som används, samt burens konstruktion och storlek. Buren rengörs med hett vatten och ett icke-toxiskt rengöringsmedel. Därefter sköljs den noga. Vattenflaskor och matskålar ska rengöras och desinficeras dagligen.AvelGerbiler ska paras ihop då de är könsmogna, vid 7-8 veckors ålder. De bildar monogama par som vanligen håller ihop hela livet. Den första parningen brukar ske runt 10-12 veckors ålder. Om paret splittras kan det vara svårt att kunna använda djuret i ett annat avelspar. Hanen deltar i skötseln av ungarna. Om hanen i stället flyttas ifrån buren under några veckor efter födelsen, kan detta leda till slagsmål då han senare återförs.Dräktighetsperioden är vanligen 24-28 dagar. Om honan däremot paras direkt efter en förlossning, och alltså har diande ungar under nästa dräktighet, så kan denna dräktighet vara upp till 42 dagar. Kullstorleken är i medeltal 4-6 ungar. Ungarna föds blinda och nakna. Öronen öppnas vid 3-7 dagar. Pälsen växer ut vid 7-10 dagar. Framtänderna tränger fram vid 12-14 dagar. Ögonen öppnas vid 14-20 dagars ålder. Avvänjning sker efter ca 4 veckor.Honans brunstcykel varar 4-6 dagar, med spontan ägglossning. Monogama par kan ge en ny kull var 30-40 dag, upp till totalt 6-7 kullar. Honan kan användas i avel till ca 18 mån ålder. Hanen är fertil till minst 24 mån ålder.Unga gerbiler överges sällan, och brukar inte skadas eller ätas upp av föräldrarna. Faktorer som kan leda till att ungarna överges är små kullar, överdriven hantering av ungarna, brist på bomaterial, brist på ett område där boet kan gömmas undan. Om modern överger boet, kan ungarna uppfostras av fosterföräldrar om dessa har en egen kull i ungefär samma ålder. Handmatning av nyfödda gnagare är mycket svårt.Sjukdomar hos ökenråttorLuftvägssjukdomarNysningar, näsflöde och tung andning kan vara tecken på att gerbilen drabbats av en luftvägsinfektion. De kan få ”förkylningar”av virus precis som vi människor men kan även drabbas av bakteriella infektioner. Vid misstanke om bakteriell infektion och/eller lunginflammation behandlar man med antibiotika.EpilepsiGerbiler har en ärftlig benägenhet att utveckla epileptiforma kramper. Förekomsten är 20% bland gerbilerna. Dessa kramper kan utlösas av skrämsel, hantering, eller ny miljö. Attackerna kan vara lindriga med lätt skakande. Ibland är de mycket kraftiga med våldsamma ryckningar i kroppen, krampaktiga rörelser och kollaps. Kramperna tycks inte ha några negativa långtidseffekter. I vissa fall kan mycket kraftiga kramper dock leda till döden. Det är dock sällsynt. Behandling med krampdämpande medel är inte nödvändigt, eftersom medicineringen i sig kan ge tråkiga bieffekter. Man kan försöka förebygga kramperna hos genetiskt predisponerade djur genom att hantera djuren mycket under de första levnadsveckorna. Och genom att tillförsäkra dem om en stabil miljö med god kost. Självfallet bör man inte avla på individer med denna defekt.Tappad svansFelaktig hantering av gerbilen kan leda till att pälsen lossar på svansspetsen. Detta händer då djuret fattas i svansspetsen. Den hudlösa svansen dör och ramlar bort. Änden brukar läka utan komplikationer. I vissa fall kan svansen behöva amputeras.Nosdermatit – kal nosGerbiler kan tappa päls och få irriterad och sårig hud på nosen. Detta orsakas oftast av ett rödpigmenterat sekret från den Hardianska körteln. Denna körtel sitter bakom ögat och bildar ett sekret som tömmer sig vid ögat. Därifrån rinner det in i näsan via tårkanalen. Detta sekret blandas med saliv och sprids över pälsen då gerbilen putsar sig. Vid överproduktion kan det rinna direkt från ögat. Problem uppstår då körteln producerar för mycket sekret. Orsakar till överproduktion kan vara stress till följd av överbeläggning eller allmänt dålig skötsel, sjukdomar i andra delar av kroppen. Det kan också bero på reaktioner på miljöfaktorer, till exempel dammigt strömaterial, för hög luftfuktighet eller andra irriterande ämnen i miljön.Nosdermatit ses oftast hos unga vuxna gerbiler. Det börjar som en lokal pälsförlust och sprids sedan till ansiktet, benen och undersidan av kroppen. I allvarliga fall kan sekundära bakteriella infektioner förekomma. Om sjukdomen behandlas tidigt med lämpligt antibiotikum, så läker det ofta. Om det inte behandlas tidigt kan behandling i senare skede vara utsiktslös.NjursjukdomGamla gerbiler, 2,5-4 år gamla, drabbas ofta av avmagring, förlorad muskelmassa, dålig aptit och slöhet. Ibland ses även ökad törst och urinavgång. Dessa symptom stämmer in på njursjukdom. Behandlingen är enbart understödjande, med tonvikt på färskt rent vatten, vitamintillskott och mat för att förhindra stress, som annars i sin tur kan utlösa akut njursvikt.TumörerGerbiler har relativt hög benägenhet för cancer efter 2 års ålder. Äggstockstumörer är vanligt hos hongerbiler med dåligt avelsresultat. De kan besväras av oförmåga att få ungar, små kullar, eller ökat bukomfång. Alla dessa tecken kan även ses vid äggstockscystor.Doftkörteln på buken är en annan vanlig tumörplats. Denna körtel sitter mitt på buken. Det är en hårlös oval brun struktur, som oftast är mer framträdande hos hanar. Körteln bildar ett orangefärgat sekret som används för att märka revir. Tumörer i denna körtel ser ut som bölder eller sår på magen. Vanligtvis är tumören godartad, men det är vanligt med sekundära bakteriella infektioner.Huden är ett annat organ som kan drabbas av tumörer hos gerbiler. Plattepitelscarcinom och melanom är de vanligaste formerna. Melanom har en tendens att utvecklas runt öron, fötter eller vid svansbasen.Många andra organ kan drabbas av cancer, men inte lika ofta. Kirurgisk åtgärd så tidigt som möjligt är den bästa behandlingsmetoden.Tyzzers sjukdomDen vanligaste infektionssjukdomen hos gerbiler är Tyzzers sjukdom, som orsakas av Clostridium piliforme, en tarmbakterie. Sjukdomen har hög dödlighet, framför allt hos unga gerbilhanar. Symptomen är ospecifika, och består framför allt av tufsig päls, slöhet, hopkrupen hållning och dålig aptit. Ibland ses diarré. Sjukdomen orsakar förändringar i hjärta, lever, lymfknutor och magtarmkanal. Diagnosen ställs vanligen vid obduktion.Förebyggande åtgärder är viktiga. En hög renlighet och minimal stress minskar avsevärt risken för denna sjukdom. Tyzzers sjukdom drabbar i typiska fall gerbiler som stressats av avvänjning, transport och nya miljöer. Noga rengöring före införandet av nya djur är viktigt.Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din ökenråtta blir sjuk.

Djurvårdguiden

Skötsel av mus och råtta

MössMusen (Mus musculus) tros ha sitt ursprung i Asien. Dess fantastiska anpassningsförmåga, dess långa samvaro med människor, och dess enorma reproduktionsförmåga har medfört att musen nu är spridd i hela världen.Möss är försiktiga, sociala och samtidigt revirhävdande djur. I det vilda tillbringar de mycket stor tid åt att leta lämplig föda. Musen är en omnivor, dvs allätare. Den äter oftast nattetid. I övrigt har de mycket varierande vanor, med omväxlande sömn och aktivitet både dag och natt.I det vilda kan möss vara aggressiva mot varandra. Oftast etableras dock en hierarki i gruppen vilket minskar riskerna för slagsmål. Honor som har ungar kan dock vara aggressiva då de försvarar sitt bo.En mus väger vanligen mellan 20-50 gram.RåttorRåttan (Rattus norvegicus) har sannolikt också sitt ursprung i centrala Asien. Den domesticerades på 1700-talet. Den kontinuerliga aveln har lett fram till att tamråttan nu vanligen är ett mycket lugnt och hanterbart djur. De älskar kontakt med andra råttor och med sin djurägare. Råttan är även ett mycket renligt djur, även om den ibland urinerar vid hantering om den är stressad.Råttor är sociala djur som bildar starka band med sin ägare. De är mycket intelligenta och kan lära sig komma på inkallning samt lära sig olika tricks.Vilda råttor hittas i alla slags miljöer och klimat på nästan alla världens kontinenter. De är precis som möss allätare. Vanligtvis är de mest aktiva nattetid.En råtta väger vanligtvis mellan 300-450 gram. Ibland ses rekommendationer om att råttor får väga upp till 700 gram. Dessa stora tunga råttor är tyvärr oftast kraftigt överviktiga.Livslängd och raserBåde möss och råttor har tyvärr en ganska kort livslängd. Man räknar vanligen med att de blir 2-2 ½ år gamla. Enstaka individer kan uppnå 4-årsåldern.Aveln har inneburit att det numera finns ett flertal ”raser” av möss och råttor. I grunden är de olika varianterna fortfarande mycket lika när det gäller fysiologi och medicinska problem.Skötsel av mus och råtta – utfodringenDjuren ska alltid ha tillgång till färskt foder och rent vatten. Lättast är att utfodra med kommersiella pellets för råttor och möss som är framställda speciellt med tanke på dessa djurs näringsbehov. Proteininnehållet bör vara 16% eller mer. Tänk dock på att läsa på förpackningen att det finns en sista förbrukningsdag angiven och att denna inte är passerad!Undvik däremot de så kallade ”gnagarblandningarna” som finns. Dessa innehåller oftast olika slags fröer och nötter. Dessa innehåller alldeles för mycket fett.Ca 20% av kosten bör utgöras av blandade grönsaker. Exempelvis broccoli, kål, sötpotatis och bönor är bra. En liten mängd frukt kan också ges.Förändringar i kosten ska göras smygande, eftersom många råttor är tveksamma till att prova på ny föda.Många råttor föredrar att äta på natten.Söta och feta livsmedel som fröer och russin bör inte ingå i normalkosten utan endast ges som godis då och då. Studier har visat att råttor som hålls slanka, genom att hålla nere på fett och protein, lever längre!Om djuret äter i första hand kommersiellt foder behöver inga vitamin- eller mineraltillskott ges.Tänk på att råttor och möss är ganska ”ohygieniska” djur. De bajsar o kissar lite var som helst, och de står och springer gärna i matskålar. Försök därför att hitta någon foderautomat som tillåter djuret att få fram lite mat i taget men hindrar det att kliva i maten. Om du har små ungar är det dock mycket viktigt att du kontrollerar att dessa når upp till maten.Bästa sättet att tillförse djuren med vatten är att använda vattenautomater. Tänk även här på att det är viktigt att kontrollera att små djur och ungar når upp till flaskans mynning. Byt vattnet dagligen och kontrollera att flaskans öppning inte har täppts igen av foderpartiklar.Hantering av mus och råttaHur du lyfter en musMöss och råttor är vanligtvis snälla djur som går lätt att handskas med. Vid stressituationer, rädsla eller andra skrämmande situationer kan de naturligtvis precis som andra djur bitas. Risken för detta är vanligen större med möss än med råttor.Möss lyfter man ofta genom att hålla fast i svansen nära svansroten. Sedan håller man dem i en lätt kupad hand. Om man t ex ska medicinera djuret och behöver hålla fast stadigare så gör man detta med ett rejält grepp i nackskinnet. Lämpligen håller man då även fast svansen mellan ett par fingrar. Då kan musen inte snurra runt i nackskinns-greppet och ändå komma åt att bitas.Hur du lyfter en råttaRåttor får aldrig lyftas genom att hålla fast i svansen eller nackskinnet. Huden på svansen är mycket tunn och ömtålig. Den kan lätt spricka upp. I stället lyfter man råttan genom att hålla den runt bröstkorgen och stötta bakdelen med den andra handen.Det fåtal djur som faktiskt är aggressiva fångas lättast in genom att använda handdukar. Djuret bör då först själv få komma ut ur buren. I buren är de oftast mer aggressiva då de vill försvara sitt territorium. Om en råtta bits kan detta vara ett tecken på att den har ont eller är mycket rädd.BurenStorlek och materialEn öppen gallerbur med plastbotten är ofta det bästa valet. En öppen bur ger en mycket bättre ventilation än en mer sluten bur av plast eller glas. God ventilation är mycket viktigt för råttor och möss. Det minskar risken för luftvägssjukdomar. Undvik burar av trä eller plywood eftersom råttor och möss lätt tuggar sig igenom sådana material.Buren ska självfallet vara så stor som möjligt. För 2-3 råttor ska buren vara minst 18 dm2 stor, dvs t ex 30 x 60 cm. Minsta tillåtna höjd är 23 cm. För en mus är minsta tillåtna bur 9 dm2 stor, dvs t ex 30 x 30 cm. Minsta tillåtna höjd är 20 cm. Observera att dessa mått gäller de minsta tillåtna enligt djurskyddslagen. Buren får gärna vara mycket större! Enligt jordbruksverket får råttor och möss inte bo ensamma eftersom de är mycket sociala djur.Golvet i buren bör vara helt. Det ska alltså inte utgöras av galler eller nät. Ett nät kan orsaka skador på trampdynorna och djuret kan fastna och i värsta fall bryta ett ben.UnderlagUnderlaget i buren kan t ex bestå av papperpellets, rivet papper eller fleecetyg. Det är givetvis viktigt att underlaget inte avger skadliga gaser. Undvik därför t ex hyvelspån av barrträd. Materialet ska ha hög uppsugningsförmåga. Underlaget bör vara så tjockt som möjligt så att djuret kan gräva ner sig i det.InredningI buren måste det finnas ett gömställe, t ex en liten bolåda, där djuret kan dra sig undan nyfikna blickar. I lådan kan det finnas rivet papper eller lite fleecetyg så att råttan/musen kan boa in sig. Många råttor kan lära sig att gå på en toalettlåda. Placera lådan i det hörn som råttan valt ut som toaletthörna.Eftersom råttor är mycket intelligenta djur behöver de mycket stimulans i sin omgivning. Variera därför miljön genom att då och då byta ut leksaker i buren. Fodersöksleksaker är ofta populära, liksom många slags fågelleksaker. Det måste även finnas annan inredning som tillåter djuret att motionera och utforska sin omgivning. Några populära föremål är tunnlar av PVC-rör, hängmattor, naturgrenar, stegar och hyllor.Utanför burenOavsett hur stor buren är så bör råttor få komma ut dagligen för att kunna röra sig ordentligt. Och för att undersöka spännande saker i omgivningen, samt umgås med sin ägare.Hur många kan man ha i  buren?Två eller flera råttor av samma kön, eller råttor av blandat kön där hanen har kastrerats, fungerar ofta utmärkt ihop om de har vuxit upp tillsammans eller har introducerats försiktigt med varandra. Enstaka hanar kan vara aggressiva mot andra råttor. Vanligen blir detta avhjälpt med kastrering.Möss däremot är mer aggressiva mot varandra. Om man vill ha flera möss boende i samma bur tillsammans så måste man vara mycket observant på att de inte slåss. Speciellt om en ny hane ska ingå i gruppen finns stor risk för slagsmål. Honorna är mindre benägna att slåss förutom då de ska försvara sina bon.HygienBur och utrustning ska rengöras noga flera gånger per vecka. Råttor är mycket känsliga för de gaser som avges från urinen. En illa skött bur ökar risken för allvarlig luftvägssjukdom. Buren rengörs t ex med hett vatten och handdiskmedel. Sedan sköljs den noga. Den desinficeras därefter med t ex Klorin (spätt enligt bruksanvisningen på flaskan). Slutligen sköljs buren mycket noga igen. Vattenflaskor och matskålar ska rengöras och desinficeras dagligen.AvelDet är lätt att avgöra könet på en råtta eller en mus. Vuxna hanar har stora framträdande testiklar. Ägaren oroas ofta av dessa knölar och tror att de är tumörer. Dessutom är avståndet mellan urinrörsmynningen och anus mycket större hos hanar än hos honor. Det gör det lätt att se könet även på unga djur. Spenar ses bara på honorna.MössEn honmus bör inte paras förrän vid ca 50 dagars ålder. Honan har regelbundna brunstperioder året om, var 4-5 dag. Hon är parningsvillig under ca 12 timmar per sådan period, oftast nattetid.Dräktigheten varar vanligen 3 veckor, men kan ibland vara upp till 10 dagar längre. Det senare ses då honan har blivit parad direkt efter en föregående förlossning. Alltså när hon har en kull som diar samtidigt som nästa dräktighet pågår. Kullen omfattar vanligen 10-12 ungar. Den första kullen är dock vanligen något mindre. Likaså minskar antalet ungar i kullen då honan blir äldre.Honan och ungarna bör inte störas under de första 2-3 dagarna efter förlossningen. Det kan leda till att hon biter eller äter upp sina ungar.Ungarna brukar vanligen avvänjas vid ca 3 veckors ålder. Honan kommer då återigen i brunst inom 2-5 dagar. Med tanke på hur snart en mushona kommer i brunst efter sin förra kull, och med tanke på kullstorleken hos möss, så har någon räknat ut att ett enda muspar på 1 ½ år kan ge upphov till en miljon ungar!RåttorHonan bör inte paras före 65 dagars ålder. Många uppfödare väljer dock att avvakta till uppemot 6 månaders ålder för att försäkra sig om att honan är frisk och inte uppvisar stor känslighet för luftvägssjukdom. Precis som möss så har honan regelbundna brunstperioder året om var 4-5 dag. Även råtthonan är parningsvillig ca 12 timmar under sin brunstperiod, oftast nattetid.Efter en lyckad parning ses ofta ett vaxliknande ämne i råtthonans könsöppning de första 12-24 timmarna. Ibland hittas vaxpluggen i buren.Dräktigheten varar ca 3 veckor. Hanen bör avlägsnas ur buren just före förlossningen. Annars finns risk att han kommer att skada de nyfödda ungarna. Om hanen är kvar med honan kan hon paras direkt efter förlossningen. Genom att avlägsna hanen får honan en behövlig paus efter det hårda arbetet med att föda upp en kull.Förlossningsproblem är ovanligt hos råttor men kan i enstaka fall ses om honan får sin första kull vid högre ålder än 6-8 månader. Kullen omfattar vanligen 6-12 ungar. Den första kullen kan vara något mindre. Likaså kan antalet per kull minska då honan blir äldre.Undvik att störa honan under de första dagarna efter förlossningen. Annars är risken stor att hon skadar sina ungar. Ungarna kan avvänjas vid 4-5 veckors ålder. Honungarna kan lämnas tills vidare hos mamman. Hanungarna måste avlägsnas före 5 veckors ålder eftersom de annars kan para sig med sin mamma eller sina systrar.Aktivering av råtta »Kastration av honråttor »Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din mus eller råtta blir sjuk. Skötsel av mus och råtta brukar vara relativt lätt.

Djurvårdguiden

Skötsel av flygpungekorre

Petaurus breviceps, är ett litet trädlevande pungdjur från norra Australien, Indonesien och Nya Guinea. De har ett hudveck mellan fram- och bakben som gör att de kan glida i luften från träd till träd. De blir ca 15 cm stora med en lika lång svans. Svansen används som ett roder när de glider genom luften. En hane väger mellan 120-160 gram, honan mellan 90-140 gram. Den ursprungliga färgen är grå med ljusare mage, samt ett brett svart streck som börjar mellan ögonen och fortsätter bakåt över ryggen. I takt med ökad popularitet som husdjur börjar det nu komma framavlade färgvarianter.I det vilda är flygpungekorrar strikt nattaktiva och lämnar sällan sitt bo dagtid. De är mycket sociala och lever i grupper om upp till 12 individer. Livslängden i fångenskap kan bli 10-12 år. Att leva ensam eller att förlora sin kompis innebär en mycket kraftig stress för djuret. Om en individ separeras från flocken under några dagar är risken stor att den blir aggressivt bemött då man försöker sätta in den i flocken igen.Kommunikation via doftDoft är mycket viktig för deras kommunikation. Hannarna har flera viktiga doftkörtlar som är testosteronberoende, dvs hos en kastrerad hane blir doftkörtlarna mycket mindre framträdande. En doftkörtel sitter i pannan och ser ut som en hårlös fläck. En annan sitter på övre delen av bröstet. Två körtlar öppnar sig i kloaken, dvs den gemensamma slutstationen för tarm och urinrör. Små doftkörtlar finns även vid mungiporna, vid öronbasen och på tassarna. Hanen märker sig själva och gruppens medlemmar. Honor saknar körtlar i huden. Hos en dräktig hona utvecklas en doftkörtel i pungen som är aktiv från strax före förlossningen tills ungarna lämnar pungen.AnatominFörutom att flygpungekorren som namnet anger har en pung där ungen utvecklas, så har de flera andra märkliga anatomiska särdrag. De har två stora lätt utskjutande framtänder  i underkäken som används för att gnaga på bark. Till skillnad från gnagare så växer inte tänderna hela livet. De behöver alltså inte slipas ner vare sig genom att djuret behöver gnaga mycket, eller hos veterinär.På bakfötterna är den innersta tån stor och rörlig samt saknar klo. De nästa två tårna är sammanvuxna men har var sin klo, som flygpungekorren använder för att putsa sig med. Den yttersta tån är längre än de övriga tårna och används för att peta ut insekter från bark med. Klorna är mycket vassa. Det är viktigt att inte klippa dem korta eftersom de behövs för att de ska kunna klättra ordentligt.Skötsel av flygpungekorre – miljönBurens utformningFlygpungekorrar behöver en stor och hög bur. Minimimåttet enligt Jordbruksverket är 4 kvadratmeter med en minsta höjd på 2,2 meter. Dock kan det faktiskt vara en fördel att ha en mindre bur den första tiden när ungarna är små. Om de inte relativt enkelt kan kasta sig från vägg till vägg i buren blir de lätt osäkra och nervösa, vilket kan leda till stress.Sidorna bör bestå av nät så att djuren lätt kan få fäste och klättra. Nätet måste vara klätt av PVC så att det inte skär in i händer och fötter när djuren glider längs gallret. Nätmaskorna får inte vara vidare än 1,25 cm eftersom djuren annars kan rymma! Det är också viktigt att ha ett bra lås på burdörren eftersom flygpungekorrar är mycket flinka med sina händer, och lätt kan låsa upp enkla lås.InredningViktiga inredningsdetaljer är grenar, klätterrep, hängande matskålar, en vattenflaska av hamstermodell, sitthyllor. Burgolvet kan täckas med papperspellets, halm eller fleecebäddar. Undvik kattsand eftersom det är uttorkande. Underlaget måste bytas minst 2 gånger/vecka.De ska ha tillgång till en bolåda eller bopåse. Den bör vara minst 13 x 13 cm. Ingången till boet bör inte vara mindre än 4 cm i diameter. Bomaterial kan vara hyvelspån, rivet papper, torra löv.Det måste finnas en mängd grenar både vertikalt och horisontellt. Alternativ till grenar kan vara plastkedjor med ca 2,5 cm diameter. Ekorren klättrar utmärkt i dessa kedjor, och fördelen är att de är lätta att tvätta bort urin och avföring från. En rolig utmaning för flygpungekorrar är när du hänger ett cm-tjockt nylonrep från burtaket med en massa knutar på. Nästa morgon kommer du upptäcka att knutarna är försvunna. Ekorrarna verkar vara besatta av att knyta upp knutar, och du kan med tiden göra övningen allt svårare.Material som rep, trädgrenar och trähyllor blir tyvärr snabbt förorenade och måste regelbundet bytas ut för att hålla en god hygien i buren.LeksakerEftersom flygpungekorrar är mycket aktiva så behöver de leksaker att sysselsätta sig med.  De tycker ofta om att springa i ett träningshjul. Tyvärr finns det ännu inte modeller i Sverige som tillverkats just för flygpungekorrar, utan man måste köpa ett hamsterhjul. Tänk på att det inte får finnas möjlighet för den långa svansen att fastna i hjulet. En tät konstruktion utan glipor brukar därför fungera bäst. Ett annat sätt att aktivera ekorren är att låta den springa i en motionsboll.Burens placeringEftersom flygpungekorrar är mycket sociala så bör buren placeras i det rum där familjen oftast vistas. Köket är dock inte lämpligt eftersom de där kan bli utsatta för olika slags skadliga gaser som bildas i samband med matlagning. Buren bör heller inte placeras nära ett fönster så att den blir utsatt för gassande solljus dagtid.TemperaturFlygpungekorrar trivs bäst i en temperatur mellan 24-27 grader. Speciellt ungar kyls snabbt ner i en kallare omgivning. När du bär omkring på dina ekorrar så trivs de bäst antingen innanför dina kläder, eller i en påse av fleecetyg. Fleecetyg repas inte upp i trådar och är därför inte farligt ifall ekorrarna skulle tugga på tyget och inga trådar kan fastna runt fingrar.VärmestenEftersom vi sällan har så varmt som 24 grader inomhus så kan buren med fördel värmas upp av två olika värmekällor. En värmesten placeras lämpligen på burens botten intill en vägg, så att kablarna kan dras ut genom väggen. Värmestenen täcks sedan med någon slags textilier, t ex ett par bitar fleece som ungarna kan gömma sig bland och sova mellan. Värmestenen bör vara påslagen hela dygnet. Var dock noga med att kontrollera temperaturen i värmestenen då och då eftersom det ibland händer att den inneslutna termostaten går sönder så att stenen blir alldeles för varm.En av de största fördelarna med att ha en värmesten i buren är att dina flygpungekorrar brukar välja att sova där inbäddade i det som du har täckt stenen med. Om du inte har en värmesten kommer de i stället att sova i en bolåda eller hängande påse. I början när djuren inte är tama är det oftast mycket besvärligt att få fram dem från denna sovplats utan att stressa dem rejält. Med en sovplats vid stenen kan du i stället enkelt känna igenom var de ligger genom täcket och plocka ut ekorrarna och täcket tillsammans. De känner då fortfarande trygghet av mörkret och värmen runt omkring sig och du kan sedan enkelt flytta över dem i en sovpåse eller in i dina kupade händer medan de fortfarande är lite yrvakna.Keramisk värmelampaDen andra värmekällan bör vara en keramisk värmelampa som hängs från taket. Tänk på att en sådan lampa alstrar mycket stark värme vid fästet och måste koppas in i en porslinsarmatur och inte en vanlig lamparmatur. Lampan avger inte ljus utan endast värme, och bidrar till att hålla luften i buren uppvärmd. Se bara till så att ekorrarna inte kan komma åt att klättra på lampan och bränna sig.ToaletträningDet går inte att få flygpungekorrar rumsrena på så vis att de går på en toalettlåda för sina behov. Dock är de extremt renliga av sig med mycket regelbundna vanor. De vill aldrig förorena där de sover. Normalt sett brukar de behöva göra sina toalettbestyr var 3-4 timme och vanligen direkt när de har vaknat. De ger då ifrån sig 2-3 pyttesmå hårda avföringskulor och ett par droppar urin. Om du alltid har en pappershandduk med dig beredd när de vaknar är detta lätt att ta hand om.ReproduktionHanens pung sitter som en liten dinglande påse tydligt på magen. Hans penis är förgrenad längst ut. Eftersom urinröret inte mynnar längst ut i penis utan ca halvvägs ut, så kan penis faktiskt till viss del amputeras vid sjukdomsproblem.Dräktighetstiden är bara 15-17 dagar. Därefter föds en mycket mycket liten, vikt ca 0,2 gram, outvecklad blind unge, som direkt söker upp mammans pung på magen. De hittar dit genom att följa ett salivspår som mamman lämnat. I pungen finns två juverkörtlar, var och en med två spenar. Oftast föds två ungar. De stannar kvar och utvecklas i pungen i 70-74 dagar. Även sedan de lämnat pungen söker de sig ofta tillbaka för att fortsätta att dia en tid. När ungarna väl börjat titta ut ur pungen hjälper pappan till med omvårdnaden. Avvänjningen sker vid ca 110-120 dagars ålder, ca 6-7 veckor efter att att ungen helt lämnat pungen. Ungen är då fullt bepälsad, även på buken.I det vilda lämnar ungarna sin grupp vid 7-10 mån ålder, strax före könsmognaden. Honor blir könsmogna vid 8-12 månaders ålder, hanar vid 12-15 månaders ålder. Du märker att en hane är könsmogen genom att doftkörteln i pannan då blir tydlig som en hårlös fläck.Föräldralösa ungarOm en mamma dör är det mycket svårt att rädda ungarna före 60 dagars ålder, dvs som ännu inte lämnat pungen alls, eftersom de fortfarande är så outvecklade. Efter 60 dagars ålder kan det vara värt att göra ett försök. I början behöver de en omgivningstemperatur av ca 30-34 grader. Ge dem gärna ett litet mjukisdjur som de kan hålla sig fast vid.Är de så unga att de inte har fått päls än så måste man mata dem varannan timme dygnet runt. De ska ges kattmjölksersättning ca 20-25% av kroppsvikten i ml. Så fort de öppnar ögonen kan man övergå till att mata var fjärde timme, fortfarande minst 20-25% av kroppsvikten. När ungen har fått päls på magen kan man börja ge mosade grönsaker och kött. Eller mixad mat för vuxna flygpungekorrar.Skötsel av flygpungekorre – utfodringenFlygpungekorrar är i det vilda huvudsakligen insektsätande, men kompletterar detta med sockerinnehållande sav från träd, blommor och frukter.När man började ha flygpungekorrar som sällskapsdjur försökte man efterlikna den vilda kosten genom att erbjuda dem en hemmagjord blandning av de olika komponenterna. Det finns en mängd olika ”recept” på sådana blandningar till flygpungekorrar att hitta på internet. Tyvärr har det dock visat sig att man som vanlig djurägare ofta inte har tillgång till alla lämpliga ingredienser. Man kanske inte heller har tålamod för att göra dessa komplicerade blandningar. Detta har lett till en mängd utfodringsrelaterade sjukdomar. Numera rekommenderas i stället att basera utfodringen på pellets av god kvalitet och komplettera denna bas med grönsaker och frukt.En bra utfodring kan delas in i fyra olika komponenter:Pellets av god kvalitet ska utgöra ca 75% av det totala foderintaget per dygn. Det innebär ca 28-56 gram/dag/djur. Pellets ska alltid finnas tillgängligt dygnet runt i buren, men självklart bytas ut regelbundet. I USA, där flygpungekorrar numera är mycket vanliga, finns det flera specialtillverkade pelletssorter för denna djurart. De två som brukar rekommenderas är Glide-R-Chow och NutriMax. Man kan importera dessa från USA men det tar tid och kostar mycket. Tills denna typ av föda har nått oss i Sverige så rekommenderas faktiskt att man i stället använder torrfoder med låg fetthalt för katter, t ex Hills w/d. Om ungen inte tidigare lärt sig äta pellets hos uppfödaren kan man till en början hälla över saft från konserverad ananas, fruktcocktail, eller äppelsås. Detta kan sedan sakta fasas ut i takt med att ungen lärt sig äta torrfodret.Färsk frukt och grönsaker, ska utgöra 25% av totala kosten. Det motsvarar max 1/8 av ett äpple eller motsvarande portion av blandad frukt och grönsaker per djur per dag. Detta placeras i buren på kvällen samt avlägsnas på morgonen. Dela inte maten i mindre bitar eftersom de då snabbare torkar ut. Exempel på lämpliga komponenter är äpple, päron, sötpotatis, mango, melon, vindruvor, morot och broccoli.Multivitaminer ska pudras på frukt och grönsaker varannan dag. Kan även blandas i lite äppelsås eller yoghurt och ges direkt från fingret.Godsaker får utgöra max 5% av foderintaget.ProteinOm din ekorre väljer att äta upp sin frukt men ratar proteinkällan, kan du behöva hoppa över frukten 1-2 gånger/vecka för att tvinga den att äta mer av proteinfodret.KalktillskottEftersom grönsaker och frukt, liksom insekter, ofta innehåller alldeles för lite kalk så måste du ge någon typ av kalktillskott. Helst bör du välja ett fosforfritt kalkpreparat i pulverform. Detta kan du ”pudra” insekterna, grönsakerna och frukten med.Utanför burenOm du bär omkring på dina flygpungekorrar så bör de alltid ha tillgång till en skiva frukt i sin påse så att de kan få i sig vätska och näring. Om de vistas utanför buren mer än någon timme så måste de även då och då få möjlighet att dricka.VattenFör bäst hygien i buren är det oftast lämpligast att använda en vattenflaska. Om ungarna inte verkar förstå hur de ska använda flaskan så kan du droppa lite äppelsås på flaskans spets, så brukar de lära sig  det snabbt. För säkerhets skull kan det vara bra att i början även ha en liten skål som en alternativ vattenkälla. Den behöver inte vara större än ett upp- och-nervänt flasklock. Den ska vara liten och grund och helst inte lätt att tippa. Vattnet bör bytas varje kväll.”Matsal”Ett knep som förenklar tillvaron som djurägare och gör det lättare att hålla buren ren och hygienisk är att tillverka en matsal åt flygekorrarna. Skaffa en genomskinlig plastlåda med lock. Måtten bör vara minst 10 cm hög, minst 20 cm lång, och så stor att både mat, vatten och ekorrar får gott om plats.Vänd lådan upp-och-ner och gör en öppning i vardera kortsidan ca 4×4 cm stor. När det är dags att ställa in mat på kvällen så ställer du in matskålarna i matsalen tillsammans med en vattenskål. Flygpungekorrarna kan lätt ta sig in i lådan och sitta där och äta. Eftersom de ofta skräpar ner och kastar mat omkring sig, så minskar du risken att detta hamnar överallt i buren. På morgonen tar du ut hela matsalen och rengör den, och slipper därmed ganska mycket burstädning.GodsakerFlygpungekorrar är riktiga gottegrisar! De älskar sötsaker och insekter. Denna typ av foder innehåller mycket socker och fett, och saknar många viktiga näringsämnen. Var mycket försiktig med att ge sötsaker utöver de grönsaker och frukt som ingår i basutfodringen. Om du absolut vill ge något extra så ska det inte vara större än ett blåbär!Skötsel av flygpungekorre – socialisering, tämjning och hanteringBehöver vänjas tidigt vid människorFlygpungekorrar är fortfarande att betrakta som vilda djur. De har inte avlats av människor i hundratals år för att få egenskaper som gör att de lätt anpassar sig för att leva med oss. Deras naturliga instinkter gör att de betraktar människor som rovdjur och hot. Det är därför viktigt att så snart som möjligt när ungen är liten försiktigt vänja den vid vår närvaro. Förhoppningsvis har uppfödaren redan startat den proceduren så att det går relativt lätt när du får hem dina flygpungekorrar. Den viktiga perioden då socialiseringen måste ske är mellan 7-12 veckor efter att ungen har lämnat pungen. Under denna begränsade tidsperiod är de mest mottagliga för samvaro med andra djur inklusive människor.Vänj dem vid din luktOm ungarna till en början är mycket rädda kan du starta socialiseringen genom att lägga in en t-shirt eller annat klädesplagg i buren nära deras sovplats. Alternativt kan du ta en mjuk ansiktsservett och torka dig med i ansikte och på halsen, och stoppa ner i deras sovpåse. När de haft några dagar på sig att vänja sig vid din lukt kan du gå vidare till nästa steg.Gör en påse/pungDu kan nu låta ungarna sitta i en liten förslutningsbar hängande påse/”pung” som du bär med dig runt halsen eller innanför kläderna. Ungarna lär sig då din lukt och den kommer att associeras med tryggheten i påsen. Om du låter ungarna vara hos dig i påsen i mer än en timme i taget är det viktigt att du även stoppar ner t ex en äppelskiva så att de får tillgång till både näring och vätska.När ungarna börjat bli vana vid att sitta hos dig i påsen så kan du börja klappa dem utifrån genom påsen. Tänk på att det är naturligt för en flygpungekorre att känna trygghet i en mörk trång liten håla. Du kan därför massera dem ganska rejält via påsen, det påminner sannolikt om rörelserna från mamman som vidarebefordrades till pungen när ungarna var mindre. Med tiden kan du börja föra ner fingrarna in i påsen och klappa/massera dem.”Säkra” rummetInnan du över huvud taget tar ut ungarna ur buren måste du först försäkra dig om att rummet som buren står i är rymningssäkert. Det får inte finnas något som djuren kan skada sig på. Det får inte heller finnas några hål in i möbler eller väggar som djuren kan försvinna in genom!NattaktivaEftersom flygpungekorrar är nattaktiva så kommer du ha mest utbyte av att umgås med dem sent på kvällarna eller tidigt på morgnarna. Men i början, innan de är vana vid dig, kan du utnyttja det faktum är de är trötta dagtid och hantera dem då de inte är lika pigga och snabba.Sjukdomar och förebyggande hälsovårdDe allra bästa knepen för att hålla en flygpungekorre frisk är:Låt den aldrig leva ensam.Ge den en fullvärdig kost.Det finns inga vaccin till flygpungekorrar. Eftersom djuren numera föds upp i fångenskap så ska det i normalfallet inte heller vara nödvändigt att rutinavmaska dem. Klorna ska aldrig klippas av eftersom de är mycket viktiga redskap för att kunna klättra ordentligt. En flygpungekorre med korta klor blir lätt osäker på om den ska våga hoppa och klättra i omgivningen. Och en osäker flygpungekorre kan faktiskt drabbas av depression vilket hämmar immunförsvaret och gör att den lättare drar på sig sjukdomsproblem. Om du tycker att klorna är obehagligt vassa när den klättrar på dig kan du i stället mycket lätt fila ner den vassa spetsen på klon.Flygpungekorrar är mycket renliga och ägnar mycket tid åt att putsa sig. De spottar i framtassarna och gnider sig på kroppen, ofta under intensivt väsande. Många ägare misstolkar detta som sjukdomstecken. De behöver normalt sett aldrig badas.Om du blir tvungen att ta din flygpungekorre till veterinär så kan du med fördel försöka boka en tid under tidig förmiddag, då ekorren normalt sett inte är så aktiv. Transportera den helst i en sovpåse med blixtlås, så att den utan stress kan hanteras på kliniken.KirurgiFlygpungekorrar tål vanligen narkos väl. De har dock en mycket stor tendens till att tugga på stygn och bita upp djupa sår efter kirurgi.Stressrelaterade beteendenT ex självskadande beteenden, överätning, planlöst vankande, kannibalism. Orsakas oftast av att en flygpungekorre tvingas att leva ensam. Motverkas genom att låta den ha sällskap av en kompis, att ge den mycket tid och uppmärksamhet, samt att ha en berikande omgivning med mycket att utforska och omväxlande leksaker.UttorkningOrsakas oftast av vätskeförluster på grund av kräkning eller diarré. Leder snabb till problem med blodcirkulationen och så kallad medicinsk chock. Måste alltid åtgärdas akut av veterinär.DiarréKan orsakas av infektioner med bakterier, virus eller parasiter. Andra, kanske vanligare orsaker, är dålig burhygien och dålig utfodring.BakbensförlamningEtt vanligt problem som kommer plötsligt. Orsakas oftast av skador på ryggraden eller kalkbrist. Flygpungekorrar är mycket aktiva och hoppar ofta runt. Om deras utfodring saknar tillräckligt kalkinnehåll så blir skelettet urkalkat vilket kan leda till att ryggraden lätt skadas. Många gånger finns det inget att göra när skadan väl skett. Bästa förebyggande åtgärden är en väl sammansatt utfodring.Katarakt, grå starrSes ofta hos mycket unga flygpungekorrar. Ses oftast hos ungar till mammor som utfodras felaktigt eller som är tjocka. Teorier finns att A-vitaminbrist kan vara en orsak. Det tycks även finnas en viss ärftlig benägenhet att utveckla katarakt. Ingen behandling finns.TraumaEn av de vanligare skadorna är att huden på svansen lossnar i samband med att någon har försökt hålla fast flygpungekorren men bara hållit i svansens yttre delar. Eftersom skadan leder till att svanskotorna blir blottade så måste svansen i dessa fall amputeras.En annan vanlig skada är faktiskt att flygpungekorren drunknar i toalettstolen. Om man lämnar toalettstolen med öppet lock är det lätt hänt att djuret får för sig att undersöka stolen. Om den ramlar i kan den inte få fäste och ta sig upp för de släta porslinsväggarna. Andra kärl med vatten i är också farliga eftersom flygpungekorrar inte kan simma. Se därför alltid till att ekorren inte är lös i ett rum där det finns ett stort kärl fullt med vatten.FörgiftningEn annan vanlig orsak till sjukdom är förgiftning av olika typer av kemikalier som används i hushållet eller som ägaren har på fingrarna. Exempelvis då man steker mat i teflonstekpannor och använder hög värme utvecklas gaser som är dödliga för små djur som andas in dem.Tänk på att flygpungekorrar gärna äter insekter. Avlägsna därför alltid alla döda insekter som kan ha dött på grund av användning av bekämpningsmedel.UrinvägssjukdomKan vara infektioner, blockering av urinsten, eller njursvikt. Sannolikt ökar riskerna för dessa problem om flygpungekorren utfodras med mycket höga halter protein i fodret. Tecken på urinvägssjukdom kan vara blodblandad urin, krystningar för att kunna kissa, slöhet, nedsatt aptit, ökad törst och ökat kissande.FörstoppningKan orsakas av utfodring med låg fiberhalt; uttorkning; bristande motion; stress m m. Leder till att avföringen i tarmen bakar ihop sig till ett allt hårdare material. Det gör ont då ekorren försöker bajsa, och ibland blir det till och med omöjligt. Kan mycket snabbt leda till kraftigt nedsatt allmäntillstånd och kraftig buksmärta. I tidigt skede kan man prova att ge lite paraffinolja blandat i maten. Kontakta dock genast veterinär vid tecken på allmänpåverkan.Skötselråd om andra exotics »Källa: Merparten av ovanstående information kommer från den amerikanska föreningen för veterinärer för flygpungekorrar, Association of Sugar Glider Veterinarians. 

Djurvårdguiden

Sjukdomsförebyggande hygien

Vi människor tänker nästan alltid på infektioner som smittsamma sjukdomar. Vi själva blir smittade av till exempel influensa och maginfluensa, och vi drar genast paralleller till våra djur och tror att alla deras infektionssjukdomar är smittsamma. I själva verket är det ganska sällan som våra husdjur drabbas av smittsamma sjukdomar. Några exempel på sådana problem är kennelhosta hos hund, kattsnuva hos katt, papegojsjuka hos fågel och kaninpest hos kanin. Den absoluta majoriteten av insjuknande i infektionssjukdom beror på smitta från djurets närmiljö. Sjukdomsförebyggande hygien är viktigt för att undvika smittspridning.God hygien – bästa sjukdomsförebyggande åtgärdenHund- och kattägare är ofta duktiga då det gäller att se till att dessa djur lever i en ren miljö. Vi har ju ofta våra hundar och katter i sängarna, och vill av förklarliga skäl ha fräscha djur omkring oss. Att se till att hunden/katten har rena mat- och vattenskålar är också oftast självklart.Då det gäller övriga husdjur – allt ifrån kaniner och marsvin, till fåglar och reptiler – så är tyvärr noggrannheten med sjukdomsförebyggande hygien inte lika stor.Vanliga brister är till exempel:Dålig rengöring av mat- och vattenskålar. Fågelägare fyller ofta på matskålen varje dag utan att tömma ur gammal mat, och utan rengöring av skålen emellan.Felaktig placering av mat- och vattenskål i fågelburen, så att fågeln kan sitta på en pinne ovanför skålarna och bajsa ner i skålen.Dålig rengöring av fåglars sittpinnar. Gammal avföring fastnar och torkar in på pinnen, och fågeln sitter och nöter fotsulorna mot dessa bakteriehärdar dag efter dag.Dålig rengöring av underlaget i buren/terrariet. Reptilägare har ofta fina inredningar med sand, bark och stenar som underlag. Att regelbundet tömma ur detta och rengöra allt material tar mycket tid och kraft, varför man ofta slarvar med detta. I stället nöjer man sig med att bara skopa ut synlig avföring.Även kanin- och marsvinsägare slarvar ofta med burrengöringen. Dessa djur kissar ofta stora mängder. Djuren blir blöta om tassar och mage, och inandningsluften kommer att innehålla stora mängder ammoniak som är retande på ögon och luftvägar.Slarv med bashygienen leder till att bakterier från gammal skämd mat och gammal avföring ansamlas i djurets närmiljö. Till slut blir den totala bakteriemängden så stor att djuret insjuknar i en infektionssjukdom – trots att dessa bakterier egentligen är ”normalflora” för djuret ifråga. Dålig utfodring och dålig miljö är de största bovarna då det gäller våra sällskapsdjurs hälsa.Sjukdomsförebyggande hygien – hur gör jag?Vad kan man då göra för erbjuda sitt djur en god miljö? Några grundläggande regler är till exempel:Rengör mat- och vattenskål dagligen oavsett vilken sorts djur du har.Desinfektera mat- och vattenskål varje vecka. Du kan t ex använda vanlig klorin spädd enligt anvisning på flaskan. Skölj mycket noga efteråt.Rengör fåglars sittpinnar dagligen. Sittpinnar är svåra att desinficera och bör hellre bytas ut med relativt korta intervall.Avlägsna gammal icke uppäten mat minst en gång per dygn. Grönsaker och frukt och andra ”fuktiga” matvaror bör avlägsnas redan efter 3-4 timmar.Burunderlag hos fåglar och gnagare bör bytas ut dagligen.Hos reptiler bör avföring och urin avlägsnas så fort det upptäcks. Avlägsna även en del av underlaget runt den synliga avföringen, eftersom vätskan kan ha spridits en bit runt om. Allt underlag bör rengöras varje vecka.Burbotten/terrariet samt inredning bör desinfekteras regelbundet, minst en gång per månad. Förutom denna vardagshygien så ska man naturligtvis också tänka på vikten av karantän vid införsel av nya djur. Då det gäller kanin och gnagare är det inte så vanligt med smittsamma sjukdomar som man kan få med hem via nykomlingar. För dessa djur kan det därför räcka med någon veckas karantän innan nykomlingen sätts ihop med de gamla djuren. Då det gäller fåglar och reptiler är riskerna större att man får in någon smittsam sjukdom med ett nyförvärv. För fåglar bör en lämplig karantänperiod vara minst 3 månader, för reptiler helst minst 6 månader.

Djurvårdguiden

Så ger du en kanin eller gnagare medicin

Här får du allmänna råd om behandling av sjukdomar hos kaniner och gnagare och så ger du en kanin eller gnagare medicin.Allmänna råd vid behandling av sjukdomar hos kanin och gnagareNär en kanin eller en gnagare blir sjuk är det inte säkert att den visar det så mycket för sin ägare. I naturen får dessa djur inte se sjuka ut. Då riskerar de att bli utestängda ur flocken eller att bli tagna av ett rovdjur.Om djuret är sjukt är det därför viktigt att hålla det i lugn miljö. Skilja det från eventuella bur-kompisar. Att kunna gömma sig och få vara i fred är viktigt för att djuret skall kunna slappna av.Det är också viktigt för ägaren att se hur mycket det sjuka djuret äter och hur avföringen ser ut.Sjukburen bör också vara liten så att djuret tvingas att hålla sig i stillhet. Självfallet är det även mycket viktigt att hålla noggrann hygien i buren. Underlaget skall bytas varje dag.Om djuret äter dåligt bör man stödmata. Hos veterinär och välsorterade djuraffärer finns Critical Care, en hövälling, att köpa. Du ska totalt få i ditt djur 100 ml Critcal Care per kg kroppsvikt under ett helt dygn, uppdelat på flera tillfällen. I takt med att djuret äter bättre kan du mata mindre.Det är också av största vikt att kontrollera att det kommer avföring varje dag. Vid sjukdom kan avföringen se annorlunda ut. Om den är lite avvikande i färg och storlek eller lite smetig, är detta inget att oroa sig för. Om avföringen skulle upphöra helt och hållet eller om djuret får diarré måste veterinär kontaktas omedelbart.Så ger du en kanin eller gnagare medicinOm kaninen/gnagaren ordinerats mediciner skall dessa ges direkt i munnen. Att blanda i maten eller vattnet ger en osäker dosering och i värsta fall får djuret inte alls i sig sin medicin.Om medicinen är i flytande form är det bästa och enklaste att ge medicinen som den är, i munnen, via en plastspruta. Lättast är att lyfta på läppen på sidan av munnen och spruta in medicinen. Kaniner och gnagare har inga tänder på sidan och därför kommer man direkt in i munnen.Om djuret är mycket sprattligt när medicinen skall ges är det bra att sitta på golvet och rulla in djuret i en handduk så att bara huvudet sticker fram. Då brukar det vara lättare att hålla djuret stilla.Riktigt små gnagare kan vara svåra att hålla eftersom de har mycket hud som sitter löst och de vrider sig runt i greppet. Man kan då prova att försiktigt ta ett tag i nackskinnet och huden över ryggen så att man får ett rejält grepp och stramar åt överskottshuden. På köpet får man att mungiporna dras uppåt och munnen blir lättare att komma åt.Ibland skrivs tabletter ut till kaniner och marsvin. Tabletter kan inte ges hela utan tabletten måste krossas och blandas med något flytande. Välj gärna något välsmakande att blanda med t.ex. mosad banan, yoghurt, sylt eller annat. Denna blandning ges direkt i munnen som en flytande medicin. Naturligtvis är det av största vikt att kaninen/marsvinet får i sig allt av blandningen.Om medicineringen skulle misslyckas av någon anledning är det viktigt att höra av sig till veterinären för råd.Här hittar du skötselråd för våra kaniner och gnagare » Vid medicinering av kanin eller gnagare kan det vara bra att rulla in djuret i en handduk så att bara huvudet sticker fram. Då brukar det vara lättare att hålla djuret stilla.

Djurvårdguiden

Skötselråd för exotics

Här hittar du Djurvårdguidens sammanfattande skötselråd för exotics. Det vill säga fåglar, reptiler, iller, kanin och gnagare. Våra veterinärer har samlat massor med bra råd om skötsel av våra små husdjur.  Vi informerar om var djuren kommer ifrån. Hur de lever i det vilda. Hur de olika djuren är i temperamentet. Utfodring. Bur- eller terrariuminredning. Aktivering och reproduktion. Vi berättar även om vanliga sjukdomar och problem hos de olika arterna. Skötselråd för exotics och små sällskapsdjurIller »Kanin »Marsvin »Hamster »Chinchilla »Ökenråtta/Gerbil »Tamråtta & mus »Landsköldpadda »Dossköldpadda »Vattensköldpadda »Orm »Leguan »Leopardgecko »Dabbagam »Skäggagam »Vattenagam »Jemenkameleont »Papegoja »Om vanliga sjukdomar och hälsoråd för exotics »

Djurvårdguiden

Sjukdomar hos små sällskapsdjur och reptiler

Du hittar information om vanliga kaninsjukdomar och olika tandproblem hos kanin. Om infektionskänsliga ödlor, sköldpaddor och ormar. Tumörer och luftvägsproblem är vanligt hos mus och råtta, liksom fetma och tandproblem. Och andra problem som mindre sällskapsdjur kan råka ut för.Vi beskriver symptom och orsaker, berättar vad du kan göra själv hemma och när det är dags att kontakta en veterinär.Några vanliga hälsoproblem och sjukdomar hos små sällskapsdjur och reptiler:Problem med kaninens kindtänder »Problem med kaninens framtänder »Tandproblem hos iller »Magproblem hos kanin »Kaninen slutar äta »Infektion hos sköldpadda »Infektioner hos orm »Infektion hos ödla »Vanliga sjukdomar hos mus och råtta »

Djurvårdguiden

Vanliga sjukdomar hos mus och råtta

Vanliga sjukdomar hos mus och råtta. Tumörer är väldigt vanligt hos råttor och möss. Ibland drabbas de av luftvägsinfektioner. Fetma och förvuxna framtänder är andra vanliga problem.FetmaFetma är ett mycket vanligt problem bland råttor. Det är inte ovanligt att stöta på råttor som väger 600-700 gram, ibland påträffas råttor som väger upp emot 1 kg!Vanligen är det en djurägare som av obetänksamhet skämmer bort råttan med massor av godsaker, inklusive fettrik föda såsom säd och nötter. Fetma kan leda till en mängd följdsjukdomar, såsom problem med blodcirkulation och leder.Förvuxna framtänderFramtänderna växer hela livet på råttor och möss. Djur som har ett normalt bett ska normalt sett nöta ner tänderna så att de inte blir för långa. Djur som har någon slags bettfel kan däremot få problem med för långa tänder, som orsakar sår i tunga, läppar eller tandkött i motstående käkhalva. Dessa djur kommer att behöva hjälp med klippning/slipning av sina framtänder med jämna intervall hela livet. Tandproblem hos kaniner och gnagare.TumörerBåde råttor och möss har stor benägenhet att drabbas av tumörsjukdomar. Vissa undersökningar säger att 90% av råttorna över 2 års ålder kommer att få en tumör!Tumör hos råttaDen absolut vanligaste tumörformen hos både råttor och möss är juvertumörer (”bröstcancer”). Detta kan drabba både hanar och honor.Hos råttor är dessa tumörformer nästan alltid godartade, det vill säga de sprids inte vidare i kroppen. Däremot kan de orsaka problem genom att de kan växa sig mycket stora – vissa tumörer kan bli lika stora som råttan! Råttans bröstvävnad sitter inte bara runt spenarna, utan sträcker sig upp på hals, på sidor, och på baksidan av bakbenen. En knöl någonstans på kroppen på en råtta kan därför alltid misstänkas vara en juvertumör.Om knölen upptäcks innan den vuxit sig mycket stor, så går det ofta bra att operera bort den. Tyvärr är en lyckad operation ingen garanti för att råttan inte senare utvecklar en tumör i någon annan av sina många juverdelar.Tumör hos musHos möss däremot så är ofta brösttumörer elakartade, det vill säga de kan dels skapa mycket problem på stället, genom att bli såriga och infekterade, och de kan dels spridas till andra organ i kroppen. Av denna anledning är det mindre vanligt att möss opereras för juvertumörer.LuftvägsinfektionerMykoplasma är en bakterieliknande organism som orsakar luftvägsinfektioner och lunginflammation hos både möss och råttor. Till skillnad från bakterier så kan mykoplasmaorganismer inte odlas på vanligt sätt varför en säker diagnos ofta är svårställd. Vanligen räknar man dock i första hand med att djuret drabbats av mykoplasma vid tecken på en kraftig luftvägsinfektion.Organismen, Mycoplasma pulmonis, är mycket smittsam. Många gnagare smittas redan under dräktigheten genom att smittan överförs från modern till fostren i livmodern. Andra djur smittas via direktkontakt med kroniskt infekterade djur. Andra gnagare som kaniner och marsvin kan vara symptomfria smittobärare. Av denna anledning bör råttor och möss inte leva tillsammans med dessa djurslag. Tänk även på att kroniskt smittade djur inte alltid uppvisar kliniska symptom. Man bör därför alltid vara försiktig vid nyinköp av råttor och möss innan de nya djuren får träffa en befintlig besättning. Minst en månads karantän är lämplig för alla nytillskott!Symtom på luftvägssjukdomarSymptom på luftvägssjukdomar hos små gnagare kan vara nysande, rinnande näsa-ögon, igensvullna ögon, rödfärgade tårar och rött sekret runt nosen. Då sjukdomen har gått ner i lungorna och orsakat lunginflammation ses ofta en tyngre andning, ibland tydligt hörbara biljud från luftvägarna, och nedsatt allmäntillstånd med nedsatt aptit och avmagring.BehandlingMykoplasmainfektioner bör behandlas med antibiotika så snart sjukdomen misstänks. Risken är annars stor för en kronisk sjukdom med upprepade insjuknanden under djurets hela liv. Ofta måste djuret även behandlas med ytterligare något antibiotikapreparat mot de följdsjukdomar som ofta hänger samman med mykoplasmainfektioner.Vissa djur blir helt återställda efter genomgången behandling. Andra djur kommer att dras med kroniska besvär med luftvägarna. Att en del djur svarar sämre på behandling kan bero på ett flertal faktorer: Behandling har satts in sent. Det är en individ med dåligt immunförsvar. En ohygienisk miljö med mycket urinämnen i luften. Patienten är gammal.Sendaivirus är en annan allvarlig luftvägsinfektion, framför allt bland möss som hålls i stora besättningar. Ofta förekommer detta virus samtidigt som mykoplasma, vilket förvärrar sjukdomen och ökar dödligheten i gruppen.Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din mus eller råtta blir sjuk.Skötsel av mus och råtta »Det är vanligt att våra tamråttor blir för feta. De ska få rätt kost och möjlighet att motionera.

Djurvårdguiden

Utlandsresa med kanin och gnagare

Det blir allt vanligare att vi tar med oss våra sällskapsdjur på semestern. Regelverket för vad som gäller vid utlandsresa är mycket omfattande, så även när det gäller utlandsresa med kanin och gnagare.  För fullständiga uppgifter se Jordbruksverkets hemsida, www.jordbruksverket.se, och klicka dig vidare via Djur, därefter Resor och transporter. Välj sedan Andra sällskapsdjur.Följande information gäller för inresa till Sverige från annat EU-land. Observera att alla dessa regler berör vad som gäller för att ditt djur ska få komma tillbaka till Sverige. Andra länder kan ha en del särskilda regler. Kontakta därför konsultat/veterinärmyndighet i varje land du avser besöka vid planeringen av din utlandsresa.Krav vid utlandsresa med kanin och gnagare enligt EU- föreskrifter:Du får föra in maximalt 5 kaniner eller smågnagare utan att införseltillstånd krävs. Djuren ska inte säljas eller byta ägare efter att de förts in i Sverige. De måste vara uppfödda och hållna i fångenskapSom smågnagare räknas möss, råtta, marsvin, guldhamster, chinchilla, ökenråttaDu får föra in maximalt 5 reptiler eller groddjur utan att införseltillstånd krävs. De måste vara uppfödda i fångenskap och hållits i fångenskap. De ska inte säljas eller byta ägare sedan de förts in i SverigeVid införsel av djur från Norge gäller samma regler. För CITES-listade djur krävs dock ett CITES-tillståndDet går att ta med sig kaniner och gnagare på utlandsresa, men det är viktigt att ta reda på vad som gäller.

Djurvårdguiden

Urinsten hos marsvin

Urinsten hos marsvin är relativt vanligt.Symptomen är oftast tydliga för djurägaren.Marsvinet har ont när det kissar och brukar då pipa ljudligt.Marsvinet sitter ofta ihopkurad och ”skjuter rygg”.Det kan kissa blod till och från.Upptäcker man något av dessa symptom bör veterinär kontaktas. Om marsvinet inte kan kissa alls är tillståndet akut och veterinär måste uppsökas omedelbart.UndersökningDiagnosen ställd med hjälp av  röntgenundersökning av urinblåsan och urinröret. Oftast hittas det en enstaka sten i blåsan men ibland kan ett flertal stenar förekomma. Ibland påvisas stenarna istället i urinröret.BehandlingDen behandling som krävs är att avlägsna stenen via operation. Om stenen sitter i urinröret kan det gå att sönderdela den och plocka ut den via urinrörsmynningen. Eftersom ingreppet är smärtsamt måste djuret sövas. Om detta inte fungerar eller om stenen ligger i urinblåsan måste man ta ut stenen via en buköppning. Ofta har djuret även en urinvägsinfektion och måste därför behandlas med antibiotika.Det finns risk för nya stenarI de flesta fallen går dessa operationer bra men tyvärr är risken att nya stenar bildas stor. Eftersom det inte är känt varför vissa individer bildar stenar är det heller inte känt hur man skall förebygga sjukdomen. Man misstänker att det kan finnas ärftliga tendenser att bilda dessa stenar men även att kosten spelar in samt benägenhet hos individen att få blåskatarr. Bakterier i urinblåsan kan bilda små klumpar som kalk och mineraler får fäste på och tillslut bildas en allt större sten.Försök att förebygg urinsten hos marsvinStenarna består till stor del av kalk och av denna anledning bör man ge kalkfattig kost till marsvin som har en tendens att bilda urinstenar. Vidare bör man vara uppmärksam på om marsvinet verkar ha urinvägsinfektion och i så fall behandla mot detta. Generellt utfodras marsvin i fångenskap med för mycket pellets, gnagarblandning, frukt, bröd och annat som de inte skulle äta i naturen. Marsvin är i vilt tillstånd gräsätande djur och bör leva så även i fångenskap. Troligtvis skulle tama marsvin drabbas mindre av urinsten om de från födseln fick en kost som mer liknade den de äter i naturen.Det finns dock mycket mer att önska vad gäller kunskaperna om sjukdomsbilden bakom urinsten på marsvin. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden att veta mer.Skötselråd för marsvin »Marsvin riskerar att drabbas av urinsten.

Djurvårdguiden

Trycksår på tassarna

Ett vanligt problem hos kanin, marsvin och chinchilla är trycksår på tassarna, trampdynorna eller hälarna. Sjukdomen kan vara mycket allvarlig och handikappande för djuret. I riktigt svåra fall kan såren infekteras och infektionen sprida sig in i senor, leder eller till och med skelettet. Hos kaniner och chinchillor ses problemen så gott som alltid under bakbenen/hasorna. Hos marsvin ses problemen oftast på framtassarnas trampdynor, men ibland även under hasorna på bakbenen.Orsaker till trycksår på tassarnaOrsaken till att trycksår uppstår är så gott som alltid skötselrelaterade:Underlaget där djuret vistas är fuktigt och innehåller mycket avföring och/eller urin. Ibland kan merparten av underlaget vara torrt men vissa områden i buren kan vara fuktiga. Till exempel nedanför en läckande vattenflaska.Felaktigt underlag. Vilda kaniner sätter den största belastningen på tårna, som i naturliga underlag sjunker ner en bit i marken. Kaniner som vistas inomhus eller i burar har sällan ett tillräckligt tjockt och sviktande underlag. De tvingas därför att felaktigt sätta den största belastningen på hasorna.Ett irriterande underlag som t ex vissa slags mattor, falska gräsmattor/plastmattor, eller underlag av barrande träslag som avger irriterande ämnen, kan orsaka nötning och irritation av huden.Övervikt ökar belastningen på framför allt bakbenen.Brist på utrymme att motionera på, eller ovilja att motionera på grund av smärta från rygg eller leder.Sjukdomar i urinvägarna som leder till urinläckage.Hos marsvin kan brist på C-vitaminer i kosten bidra till uppkomsten av trycksår. När väl området under hasen förlorat sin skyddande päls utsätts huden ännu lättare för trauma och tryck vilket leder in i en ond cirkel. Djuret blir stillasittande och ovilligt att röra på sig eftersom det gör ont. Stillasittande ökar risken för fetma och ökar risken för att djuret sitter kvar på fuktiga områden. När väl huden har spruckit upp i ett öppet sår är risken stor att problemet blir kroniskt.BehandlingBehandlingen har två huvuduppgifter:Att avlägsna alla tänkbara utlösande faktorer.Att behandla den redan uppkomna skadan.Åtgärder av utlösande faktorer:Rengör buren oftare.Prova annat underlag som suger upp fukten bättre och inte är irriterande.Skapa ett tjockt sviktande underlag. Bästa lösningen skulle vara att skaffa in en tjock skumgummimadrass som kläs med vattenavstötande material, t ex galon. Ovanpå denna läggs en handduk eller fleecefilt. Och slutligen ovanpå detta läggs ett tjockt lager av det strömaterial man vill använda.Byt ut eventuell läckande vattenflaska, eller skaffa tyngre vattenskål som djuret inte kan välta.Banta ett överviktigt djur.Låt din veterinär undersöka djuret för att utesluta tänkbara orsaker till smärta som gör ditt djur mer inaktivt och stillasittande, eller sjukdomar i urinvägarna.Stimulera ditt djur att börja motionera. Om det gått så långt att det redan har uppstått sårskador under haser eller på trampdynorna så krävs det mycket tid och engagemang av djurägaren för att försöka få bukt med detta.Tänkbara åtgärder av uppkommen skada:Daglig rengöring av såren. Om djuret har lång päls bör denna klippas ner lite grann, bara så att inte långa hårstrån fastnar i såren. Det är viktigt att man inte klipper bort pälsen helt för då blir ju såret ännu mindre skyddat.Noggrant se till att området hålls torrt.Om möjligt hålla området polstrat och bandagerat så det inte utsätts för ytterligare nötning och nedsmutsning. Tyvärr är det ofta svårt att få bandage att sitta kvar på kaniner och gnagare. Ett alternativ är att prova skyddsskor tillverkade för småhundar eller katt.Ibland kan salva av någon typ bidra till läkning. Det finns ingen patentlösning med en enda magisk produkt som passa alla. Beroende på skadans allvarlighetsgrad kan man i lindriga fall använda vattenavstötande silonsalva eller vaselin. Vid mer allvarliga skador kan det behövas någon typ av antibiotikasalva. Medicinsk honung har även blivit populärt under de senaste åren och kan fungera i vissa fall.Många gånger är sjukdomen så allvarlig att din veterinär kan behöva skriva ut antibiotika för lång tid, kombinerat med smärtstillande medicin. Var förberedd på att behandlingen ofta tar många månader, och att det tyvärr inte alltid går att bota djuret.Skötselråd för kaniner » Se till att vattenflaskan inte läcker. Då kan det bli fuktigt underlag som kan leda till problem med tassarna.

Djurvårdguiden

Tandproblem hos kanin och gnagare

Tandproblem hos kanin och gnagare är en av de vanligaste anledningarna till att de blir sjuka.Hos dessa djurslag växer samtliga tänder hela livet. Djuren kan ibland slita sina sina tänder för lite eller i fel vinkel. Det kan till exempel bero på felaktig kost, felaktigt bett eller sjukdom som påverkar bettet. Då bildas vassa kanter och hakar på tänderna som skär in i kind eller tunga och orsakar djuret smärta. Då gör ont att tugga foder med lite motstånd. Därför djuret äta endast lättuggad mat varvid tänderna slits ännu mindre. En ond cirkel har satts igång. Snart kan djuret inte tugga alls.Symptom på tandproblem hos kanin och gnagareDe klassiska tecknen på ett djur som börjar få problem med sina tänder är att djuret i inledningsskedet är piggt och alert, det vill gärna äta och springer fram till matskålen.Dock börjar djuret sålla lite i maten och äter framför allt lättuggad mat.Så småningom äter djuret mindre och mindre.I senare skede blir djuret därför allmänpåverkat, kan börja dregla, börja bajsa allt mindre.  Slutligen blir djuret mycket svag.Orsaker till tandproblem hos kanin och gnagareFel foderDen absolut vanligaste anledningen till att gnagare får problem med sina tänder är att de äter alldeles för fiberfattig kost. Hö ska vara basen i all utfodring. Ofta så har djuret tillgång till hö, men det får dessutom en massa annan, godare, mat, såsom ”gnagarblandning”, pellets, hårt bröd och grönsaker.I allt detta överflöd väljer djuren ofta att äta det goda i första hand, och då blir det ofta så att höet faktiskt bara utgör en liten del av det totala foderintaget. Många gånger tror djurägaren dessutom att grönsaker eller hårt bröd innehåller lika mycket nyttiga fibrer som hö – detta är helt fel! Gör det enkla experimentet att försök stöta de olika komponenterna i djurets mat i en mortel, och stöt sedan lite hö i morteln. Jämför hur mycket mer jobb som krävs för att sönderdela höet!BettfelEn annan anledning till tandproblem kan vara bettfel. Ett djur med över- eller underbett, dvs där framtänderna inte möts på normalt sätt, har ofta problem även med att kindtänderna inte möter varandra som de ska. I dessa fall hjälper det ofta inte hur mycket fibrer djuret än äter, tänderna kan ändå inte nötas på ett normalt sätt.C -vitaminbrist hos marsvinSlutligen så kan tandproblem även orsakas av t ex C-vitaminbrist hos marsvin, kalkbrist, inflammation i käkleden eller andra sjukdomar i munhålan eller käken som orsakar att djuret börjar tugga snett.När söker jag hjälp?När väl djuret har blivit sjukt och börjar få problem med att äta, så är det mycket viktigt att så snart som möjligt kontakta veterinär. En kanin eller gnagare som inte ätit på 24 timmar är ett akutfall! Din veterinär undersöker självfallet hela djuret men är vid klassiska symptom på tandfel mest intresserad av munhålan.Tyvärr är det mycket svårt att på ett vaket djur undersöka munnen – munhålan är mycket trång och långsmal, varför man ofta bara kan se framtänder och de första kindtänderna. Uppvisar dessa tänder förändringar är diagnosen självklar, men även om de ser helt friska ut så måste djuret vanligen sövas för att tillåta en grundlig inspektion av munhålan. I samband med denna narkos åtgärdas då även samtliga tänder som uppvisar förändringar.Vad gör veterinären?Många gånger är det även nödvändigt att röntga djurets käkar. Detta gäller framför allt marsvin och chinchilla, eftersom problemet hos dessa djurslag inte yttrar sig som en förvuxen tandkrona, utan det är i stället tandens rötter som börjar växa sig för lång. Tandrötterna kan till och med växa rakt igenom underkäken! Självfallet orsakar problem med rötterna kraftig tandvärk, vilket förklarar att även ett djur med till synes normala tänder ändå i grund och botten lider av så kallat tandfel.Som djurägare måste man vara helt på det klara med att en kanin eller gnagare som behandlats för sitt tandproblem inte är botad. Problemet kommer att kommer tillbaka, oavsett om man lyckas ändra kosten till det bättre. Frågan är bara när problemen återkommer. Vissa djur med lindriga fel kanske måste gå till ”tandläkaren” en gång om året. Andra hårt drabbade djur kan behöva hjälp varannan månad.BettfelEtt specialfall utgörs av de djur som har ett medfött bettfel. Detta yttrar sig oftast ganska tydligt med att framtänderna inte möts på ett normalt sätt. Eftersom framtänderna växer snabbt om de inte nöts ner normalt, så kan detta leda till skador i läppar eller tandkött i den motstående käken. Felväxande framtänder måste ofta åtgärdas en gång per månad. De klipps då oftast ner, vilket inte är en helt idealisk åtgärd, eftersom klippningen lätt orsakar sprickbildning i tanden, och vassa kanter vid klippytan.Bästa åtgärden är i stället att borra/slipa av tänderna men detta kräver självklart narkos. Många djurägare drar sig för att låta djuret sövas en gång per månad, både på grund av riskerna med narkos, och på grund av kostnaden.En alternativ lösning kan vara att operera bort samtliga framtänder en gång för alla. Detta är en ganska stor operation med en jobbig konvalescens för djuret – det gör ont och det tar tid att lära sig äta med en ny teknik. För de djur som orkar med den jobbiga åtgärden leder ingreppet dock till en mycket bättre livskvalitet på sikt.Tandproblem hos mindre gnagareMindre gnagare, som råttor, möss, hamster och gerbiler, har också tänder som växer hela livet. För deras del är det dock bara framtänderna som växer. De kan alltså drabbas av problem med bristande nötning om de har ett medfött bettfel, men eftersom det då bara drabbar framtänderna så är problemet ofta lättare att hantera.Förebygg tandproblem hos kanin och gnagareTandproblem är som synes en stor anledning till besvär hos våra små sällskapsdjur. Bästa åtgärden är alltså att förebygga sjukdomen.Se till att noga kontrollera bettet då du köper en liten unge, oavsett om det är en kanin, marsvin eller en chinchilla.Se till att djuret från början äter bra mat, det vill säga fiberrik mat med mycket hö.ar noga med att ge marsvinet C-vitamin i en form som det lätt tillgodogör sig, alltså inte via vattnet.Genom att utfodra ditt djur rätt besparar du djuret massor av smärta och stress i framtiden!Kaniner och gnagare ska ha fiberrik mat med mycket hö.

Djurvårdguiden

Stödmatning av kanin och gnagare

Så snart en kanin, marsvin eller chinchilla slutar att äta så uppstår problem med magtarmkanalen. Motoriken avstannar vilket leder till att det inte längre kommer någon avföring. Eftersom det alltid finns lite mat i magsäcken så börjar detta jäsa. Jäsningen leder till gasbildning, vilket i sin tur gör att magsäcken svullnar upp och börjar trycka på omgivande organ. Smärtan i sig leder till att djuret fortsätter att matvägra, det vill säga en ond cirkel uppstår. I riktigt dramatiska fall kan magsäcken bli så svullen att den trycker ihop de stora blodkärlen, vilket kan leda till cirkulationssvikt och akut dödsfall.För att undvika denna farliga händelseutveckling ska man som ägare till en kanin, marsvin eller chinchilla alltid påbörja stödmatning när djuret inte vill äta själv, oavsett orsaken till aptitlösheten. Den enda gång man ska undvika att börja stödmata är då djuret har ansträngd andning. Att stressa djuret i ett sådant läge kan leda till panik och dödsfall.Självklart ska man alltid kontakta veterinär när djuret inte längre vill äta, eftersom det är ett tecken på sjukdom, och eftersom det krävs en hel del medicinering för att få igång motoriken i magtarmkanalen igen.Vad behövs vid stödmatning av kanin och gnagare hemma?Handduk, stor nog att linda in kaninen.Critical care från Oxbow. Detta är ett vällingpulver baserat på hö. Det innehåller alltså en hög mängd fibrer vilket är nödvändigt för att stimulera motoriken i mage och tarm. Critical care kan inköpas från din veterinär, en välsorterad djuraffär, eller via internet.Ett matskedsmått så att du kan mäta upp rätt mängd vällingpulver och vatten.En skål/kopp att tillblanda vällingen i. Blanda ny välling vid varje matningstillfälle!Pipetter eller spruta, välj det du tycker är bekvämast. Tänk på att du måste kunna räkna ut hur mycket välling du ger ditt djur. Sprutor kan köpas hos veterinär eller på djuraffär. Pipetter finns oftast bara hos veterinären.Om du klipper av pipetten får du ett större ingångshål. Det kan då bli lättare att suga upp trögflytande välling.Hur mycket och hur ofta ska stödmat ges?Critical care är ett vällingpulver som blandas med ljummet vatten. Man blandar en del pulver med två delar vatten. Av den färdigblandade vällingen ges 33 ml/kg kroppsvikt. D v s om din kanin/ditt marsvin väger 1 kg ska den ha 33 ml välling på ett dygn. Små raser ger man max 5-10 ml i munnen per matningstillfälle och man bör fördela stödmaten 6-8 ggr/dag. Stora raser kan ges upp till 20 ml per giva. Lagom mängd per giva för marsvin är ca 5 ml.Ställ gärna in en skål med välling i buren och erbjud även friskt hö och grönsaker.

Djurvårdguiden

Skötsel av marsvin

Marsvinen är sociala och lever ofta i grupper. De är rena växtätare, och söker föda under sen eftermiddag och tidig kväll.Marsvinet domesticerades först av indianer i Peru, som använde djuren som foder och som offerdjur till inkagudarna. Under 1500-talet introducerades marsvinet i Europa av holländska upptäcktsresanden. Under 1700-talet ”upptäcktes” marsvinet som laboratoriedjur. De används fortfarande i stor utsträckning som försöksdjur.Marsvinet är ett favoritdjur för barn. Det beror på deras lugna temperament, att de är lätta att sköta, renliga och tysta. Medelåldern för ett marsvin är 5-6 år. Vissa blir upp till 6-7 år gamla. Genom en selektiv avel finns marsvin nu i en mängd varianter. De delas dels in i korthåriga, strävhåriga och långhåriga.Och efter färg. Dessutom börjar också nakenmarsvin (som kallas skinny) bli vanliga.Skötsel av marsvin – utfodringenMat av god kvalitet samt färskt rent vatten måste alltid finnas tillgängligt. Det viktigaste att tänka på vad gäller utfodring av marsvin, är att de är betande djur.Hö är marsvinens basföda och ska utgöra 80% av marsvinens dagliga kost. Torrt och väldoftande hö ska därför alltid finnas i buren. Marsvin har snabb ämnesomsättning och ett långt tarmsystem som behöver hållas igång. Det innebär att de måste äta nästan dygnet runt. Dessutom är det framför allt det ständiga höätandet som nöter tänderna så att de hålls lagom långa. Under sommarhalvåret kan fri tillgång på grovt gräs delvis ersätta hö. Gräs innehåller dock mer vatten än hö och för att få i sig all näring som är nödvändig måste marsvinet äta betydligt mer. Man bör därför ge hö även under sommaren, som ett komplement till gräset.Servera alltid hö och gräs på burgolvet – aldrig från höhäck eller liknande. Tänk på att marsvinet ska beta från marken!Marsvin, precis som människan, kan inte tillverka sitt eget c-vitamin och måste få tillräckliga mängder via kosten. Genom att variera kosten med olika grönsaker – marsvin älskar grönsaker! – kan man enkelt tillgodose c-vitaminbehovet.Växande, dräktiga och digivande marsvin kan behöva kraftfoder, lämpligen pellets, havrekross eller kornkross. Vuxna marsvin kan i många fall bli tjocka av kraftfoder och i de fallen bör man minska på eller ta bort kraftfodret helt.Marsvinspellets och frukt är för det vuxna, friska marsvinet endast att betrakta som lite extra ”godis” att ge någon gång ibland om man vill. Det är dock inte alls nödvändigt! Ger man pellets ska det vara särskilda marsvinspellets – aldrig kaninpellets eller gnagarblandning (för feta foder med felaktig näringssammansättning.Kontrollera även mängden kalk i fodret. Marsvin har lätt att bilda urinsten då de får i sig för mycket kalk. Innehållet i torrfodret bör ligga på 0,7-0,8%. Ge inte marsvinet mineral- och saltstenar. De ökar risken för problem med njurar och urinvägar. Marsvinen har inga problem att utan dessa få i sig de ämnen de behöver förutsatt att de får en varierad kost.Viktigt med c-vitaminerTänk på att den lilla mängd pellets ditt marsvin eventuellt får inte täcker upp för c-vitaminbehovet. Observera även, att till och med då pellets har lagrats på en kall torr plats, förlorar de ca hälften av C-vitamininnehållet pga nedbrytning. Det sker inom 6 veckor efter tillverkningen! Det bästa sättet att ge marsvinet nödvändiga mängder C-vitamin är genom tillförsel av varierade grönsaker. Cornelia Wilhelmsson, en mycket engagerad marsvinsägare, har hjälpt oss att räkna ut att följande grönsaker och mängder kan vara lämpliga:28 gram vitkål14 gram blomkål12 gram broccoli8 gram grönkål6 gram nässlor9 gram grön paprika5 gram röd paprika5 gram persilja28 gram kålrot26 gram salladskålFörsök alltid att variera grönsakerna från dag till dag. En ensidig giva av t ex kålprodukter kan påverka sköldkörteln negativt.I nödfall, t ex om ditt marsvin matvägrar eller behandlas för sjukdom, kan du köpa C-vitamintillskott för människa i form av brustabletter på 1000 mg. Ett vuxet normalstort marsvin som inte är dräktigt behöver ca 10 mg C-vitamin/askorbinsyra per dag. Genom att lösa tabletten i 100 ml vatten kommer 1 ml av lösningen att innehålla 10 mg. Ett sjukt eller dräktigt djur behöver mer – ca 30 mg/dag. Att varje dag ge C-vitamin direkt i munnen, eller låta marsvinet äta sura frukter som t ex apelsin, kan leda till sår i mungiporna och ska undvikas.Introducera ny mat försiktigtTillägg till marsvinets diet ska göras försiktigt. Särskilt om färskt gräs eller grönsaker skall introduceras. Börja alltid med mycket små mängder och öka på efter hand. Det är viktigt att köpta färska produkter är noga sköljda för att minska risken för att marsvinet får i sig bekämpningsmedel eller bakterieföroreningar.Utfodra rättDe vanligaste felen i marsvinets utfodring är för liten högiva, för stor giva av energirik lättsmält mat (pellets, gnagarblandningar, bröd, banan och annat godis) samt för lite C-vitamin i kosten. Dessa ”enkla” misstag kan leda till allvarliga sjukdomar, t.ex. tandfel, ledsmärtor och trumsjuka.MatskålarnaAll mat ska ges i tunga keramikskålar som motstår både att marsvinet välter det eller tuggar på dem. Skålen ska vara tillräckligt hög för att hålla strömaterial och avföring utanför maten, men låg nog så att ditt marsvin kommer åt maten.VattenVatten ges lättast via en vattenflaska. Tänk på att marsvin lätt kan orsaka att flaskan blir förorenad eller tilltäppt, genom att de tuggar på flaskans ände och därmed för dit matpartiklar. Det är därför viktigt att alla mat- och vattenbehållare rengörs ordentligt dagligen.Hantering av marsvinMarsvin är vanligen lugna, icke-aggressiva djur. De brukar varken bitas eller klösas vid hantering. Vanligen protesterar de genom att ge ut ett högt pipande-sjungande ljud. De kan dock göra motstånd då man lyfter upp eller håller fast dem. Var mycket försiktig så att marsvinet inte skadas vid hanteringen. Marsvinet ska hållas med båda händerna, ena handen under bröstkorg-buk, medan den andra handen stödjer bakbenen. Vuxna, och framför allt dräktiga honor, ska hållas mycket försiktigt men med fast hand och gott stöd.BurenBurens utseende och möblering begränsas bara av ägarens uppfinningsrikedom och budget. Det finns flera riktiga sätt att hålla marsvin. Det viktiga är att man har marsvinets bästa i åtanke.Marsvin kan hållas i burar av rostfritt stål, plast eller glas. Trä ska inte användas eftersom det är svårt att rengöra. Det är också känsligt för destruktivt tuggande. Många plaster förstörs också lätt av tuggande. I idealfallet ska buren ha en öppen sida för att medge tillräcklig ventilering. Var därför försiktig med att använda akvarier som är svårventilerade. Buren måste även vara rymningssäker, fri från skarpa hörn och andra tänkbara faror. Storleken ska medge normal marsvinsaktivitet. Ca 50 x 60 cm golvyta per vuxet marsvin rekommenderas. Avelsdjur bör ha dubbelt så mycket utrymme. Buren kan ha öppet tak om sidorna är minst 25 cm höga, så länge andra husdjur som t ex hund eller katt inte utgör något hot.Miljön runt marsvinets bur är också viktig. Eftersom marsvin är känsliga så trivs de bäst om de får bo på en lugn plats skyddade från direkt solljus och från kalla fuktiga områden. Marsvin trivs bäst på en torr kall plats med tillräcklig ventilation. Drastiska förändringar i miljön ska undvikas, framför allt hög temperatur och hög luftfuktighet.Eftersom marsvin är sociala djur kan fler än ett djur bo tillsammans. Hanar och honor kan bo tillsammans under förutsättning att hanen är kastrerad. Nya hanar slåss dock ibland om de sätts ihop som vuxna och/eller med en hona. Äldre dominanta djur kan tugga på mer undergivna djurs öron eller hår.UnderlagetUnderlagsmaterialet måste vara rent, icke-toxiskt, absorberande, relativt dammfritt och lätt att ersätta. Du kan använda en handduk eller en bit heltäckningsmatta för det täckta golvet. Fleece-tyg (s k vet-bed) fungerar mycket bra, eftersom det är tvättbart. Om marsvinet tuggar på fleece blir det inga långa tygtrådar som kan fastna i magtarmkanalen. Ett billigt och naturligt underlagsmaterial är tidningspapper i botten med ett tjockt lager hö eller halm på. Bottenmaterial som hyvelspån eller sågspån är mindre bra eftersom de dammar mycket. De kan också packa ihop sig vid hanens yttre könsorgan och orsaka hudinflammation. Pelleterat papper dammar mindre, suger upp bra samt är ofarligt att förtära.HygienTänk på att byta eller rengöra dagligen i marsvinsburen! Det är mycket vanligt att marsvin får olika slags sjukdomsproblem på grund av att hygienen i buren är för dålig. Vanliga sådana problem är rinnande ögon och näsa på grund av irriterande ämnen från urinindränkt bottenmaterial. Och sår på trampdynorna på grund av kontakt med fuktigt irriterande bottenströ och för platta, hårda underlag.AvelHonan blir könsmogen redan vid 5-6 veckors ålder. Hanen blir oftast könsmogen först vid 8-10 veckor. Honans brunstcykel varar 14-19 dagar. Perioden då hon är mottaglig för hanen för parning är bara 8-15 timmar under denna period. Hon börjar ofta med en ny brunst inom några timmar efter förlossningen. Hon kan alltså ge di åt en kull samtidigt som hon är dräktig med nästa kull.Det viktigaste att komma ihåg då det gäller marsvinsavel är att honan bör betäckas före 7 månaders ålder om hon i framtiden ska användas i avel. Hon ska dock inte betäckas före 5 månaders ålder. Om den första parningen dröjer senare än denna tidsperiod, ses ibland allvarliga och livshotande problem vid förlossningen. Orsaken till detta är att marsvinets bäcken växer ihop vid denna tid. Därmed förträngs förlossningsvägarna och hindrar fostren från att passera lätt. Om honan får en kull tidigt i livet breddas bäckenet innan det förbenas. En annan vanlig orsak till förlossningsproblem är övervikt hos honan.Marsvinshanar ska vara minst 4 månader gamla innan de används i avel. Honorna kan användas i avel upp till 3-4 års ålder. Hanen kan användas så länge han orkar betäcka, ofta hela livstiden. Honan bör inte få mer än 3 kullar under en 12-månaders period.DräktighetDräktigheten varar mellan 59 och 72 dagar. Dräktigheten är kortare vid stor kull, och längre vid liten kull. Dräktighetstiden är förhållandevis lång då man jämför med andra gnagare.En dräktig marsvinshona uppvisar en kraftigt förstorad buk under dräktighetens senare skede. Kroppsvikten kan faktiskt fördubblas. Det är svårt att veta när tidpunkten för förlossningen är. Detta eftersom honan ej bygger något bo, dvs hon ”bäddar” inte. Inom en vecka före förlossningen kan man märka en lätt vidgning av bäckenområdet. Detta är den så kallade bäckenseparationen, som om den inte inträffar leder till problem med förlossningen. Om bäckenet inte separeras, vilket händer hos honor som paras efter 7 månaders ålder, kan naturlig förlossning vara omöjlig och kejsarsnitt måste tillgripas. Tyvärr är detta ingrepp mycket riskfyllt för både modern och ungarna och det är väldigt vanligt med dödlig utgång.Förlossningen och ungarnaEn okomplicerad förlossning tar vanligen ca 30 min, med ca 5 min mellan varje unge. Kullstorleken varierar mellan 1-6 st, med ett medeltal om 3-4. Första kullen är vanligen mycket liten. Tyvärr är aborter och dödfödslar inte ovanligt hos marsvin.Ungarna är mycket välutvecklade vid födelsen. De väger mellan 50-100 gram och har full päls. Ungarna föds till och med med tänder och med ögonen öppna. Mammorna är inte speciellt ”mammiga” i sin omvårdnad om ungarna. Hon bäddar inte i ordning något bo och hon förblir i sittande ställning då ungarna diar. Ungarna kan faktiskt äta fast mat och dricka från en skål ganska snart efter födelsen. Man rekommenderar dock att de får dia i 3 veckor innan de avvänjs.Vanliga sjukdomsproblem hos marsvinFörvuxna tänderSymtom på tandproblem hos marsvin:Pälsen under haka och på halsen är blöt pga ett konstant salivdroppande.Framtänderna är snedslitna.Marsvinet äter generellt sämre och har svårt att äta vissa foder, vanligen hö vilket är det mest svårtuggade.Avmagring.Ibland blir följden lös avföring p.g.a. fiberbristen.Orsaker till tandproblem hos marsvinOrsaken till problemen är att marsvinets kindtänder är förvuxna. Oftast ses detta hos äldre (2-3 år eller äldre) marsvin. Den vanligaste orsaken till förvuxna tänder är för liten hö/gräs-giva. Rikliga mängder hö och gräs är ett måste för att marsvinet skall tugga på rätt sätt och slita sina tänder tillräckligt samt behålla passformen dem emellan. En annan (dock ovanligare) orsak kan vara medfödda bettfel, t.ex underbett. Övervuxna tänder orsakar skador på marsvinets tunga och/eller kinder. Det leder i sin tur till oförmåga att tugga och svälja maten; dreglande längs haka och hals; samt avmagring.I allvarliga fall kan även fiber- och matbristen orsaka mag-tarmrubbningar som trumsjuka och upphörd mag-tarmmotorik.Veterinär måste uppsökas så snart detta problem misstänks. Diagnosen bekräftas genom muninspektion och/eller röntgen. Problemet åtgärdas genom att de övervuxna tänderna slipas ner, något som vanligen kräver narkos för att kunna utföras. Arbete med tänder i munnen på ett marsvin är svårt pga den extremt lilla munöppningen. Efter åtgärden måste marsvinet vanligtvis tvångsmatas tills det kommer igång att äta på egen hand.Det finns ingen permanent lösning eller korrigering av detta problem. Upprepade tandkontroller och tandslipningar är i regel nödvändiga. Marsvin med bettfel ska inte användas i aveln eftersom åkomman ofta är ärftlig.Skörbjugg (C-vitaminbrist)Marsvin kan inte tillverka C-vitamin själva utan är beroende av en yttre foderkälla. Brist på tillräcklig mängd C-vitamin i fodret leder till skjörbjugg. Symptomen på detta inkluderar dålig aptit; svullna smärtande leder och revben; ovilja röra sig; dålig utveckling av ben och tänder; spontana blödningar, framför allt från tandkött men även in i leder och muskulatur. Om sjukdomen lämnas utan åtgärd kan det vara dödligt, i huvudsak för snabbt växande ungar samt dräktiga honor. Subkliniska brister leder dessutom  till ökad känslighet för andra sjukdomar.Kommersiellt marsvinsfoder har tillskott av tillräcklig mängd C-vitamin. Du måste dock komma ihåg att felaktig lagring och hantering av dessa pellets leder till att de snabbt förlorar C-vitamin. Till och med vid riktig förvaring i en kall torr omgivning så förlorar pellets halva C-vitaminmängden på ca 6 veckor! Det är alltså viktigt att du alltid ser till att ge tillräcklig mängd C-vitaminrika grönsaker samt eventuellt extra tillskott vid behov (nedsatt aptit, sjukdom, dräktighet etc.).Kontakta din veterinär vid första tecknet på skörbjugg, för att ställa en tidig diagnos och sätta in behandling. Djuren måste behandlas tidigt med tillskottsvitamin (i maten, vattnet eller via injektion) för att kunna häva symptomen. Läs mer om c-vitaminbrist här.HårtuggandeKala fläckar i huden är vanligt hos marsvin. Hårtuggande är bara en av många orsaker till detta. Denna ovana ses då marsvin tuggar på andra, undergivna marsvins päls. Det dominanta marsvinet kan kännas igen genom att det har normal päls, medan övriga marsvin har områden med kala fläckar. Det finns ingen annan behandling än att skilja marsvinen åt, om det blir ett problem för djuren eller ägaren. Om ett ensamt marsvin tuggar av sin egen päls kan detta vara ett tecken på för fiberfattig kost eller för lite att göra.Förlust av hår, eller tunn päls, kan ses pga en mängd andra orsaker. Det är ett vanligt fenomen hos honor som används upprepat i avel, eller hos svaga nyavvanda ungar. Vissa hormonrubbningar, svampsjukdomar och parasitinfektioner ger också upphov till håravfall.VärmeslagMarsvin är mycket känsliga för värmeslag. Framför allt de marsvin som är överviktiga och/eller kraftigt behårade. Miljötemperaturer över 30 grader, hög luftfuktighet (över 70%), otillräckligt med skugga och ventilering, trängsel, och andra yttre stressfaktorer bidrar till att utlösa värmeslag.Tecken på värmeslag kan vara att marsvinet flämtar, dreglar, är svagt och ovilligt att röra sig, kramper, och i värsta fall dödsfall. Om symptomen känns igen i tidigt skede är det behandlingsbart. Marsvinet ska sprayas med kallt vatten, badas i kallt vatten, eller gnidas med alkohol på trampdynorna. Så snart första hjälpen har givits måste veterinär uppsökas.Man kan förebygga värmeslag genom att tillförsäkra marsvinet tillräckligt med skugga och bra ventilering. Dessutom kan kallvatten sprayas mot buren och/eller en fläkt stå på över en isbehållare, och riktas mot buren.PneumoniLunginflammation är en av de vanligaste infektionssjukdomarna hos marsvin. Luftvägsinfektioner orsakas av ett flertal virus och bakterier. Många av dessa infektionsämnen finns i luftvägarna hos kliniskt friska marsvin. Vid tillfällen med stress, dålig utfodring, och dålig skötsel, kan dock djuret bli känsligt för något av dessa sjukdomsämnen. Symptomen på lunginflammation omfattar svårighet att andas; flöde från näsa och ögon; slöhet; bristande aptit. I vissa fall ses plötsliga dödsfall utan några symptom.Kaniner kan naturligt ha en bakterie i sina luftvägar (Bordetella bronchiseptica) som är sjukdomsframkallande på marsvin. Det är orsaken till att man bör vara försiktig med att ha kaniner och marsvin tillsammans.Infektionen kan sprida sig till mellan- eller innerörat. I dessa fall ses även symptom som vinglighet, vriden hals, cirkelgång eller att marsvinet rullar runt.Då ett marsvin uppvisar dessa symptom måste veterinär uppsökas. Aggressiv antibiotikabehandling tillsammans med allmänt understödjande behandling (tvångsmatning, vätska, vitaminer) kan krävas för att få sjukdomen under kontroll. Tyvärr är det, trots korrekt behandling, ofta svårt att bli av med infektionen. Risken för återfall är stor.TrumsjukaOm marsvinet utfodras med för fiberfattig (=för lite hö) och för fet kost (= för mycket pellets, gnagarblandning, frukt, bröd etc) kan detta leda till att mag-tarmmotoriken avtar och kanske t.o.m. helt avstannar. Mage och tarm blir snabbt gasfyllda, vilket leder till smärta för djuret och är livshotande om djuret inte snabbt kommer under veterinärvård. Det första tecknet på begynnande trumsjuka är att marsvinet ej bajsar lika mycket eller inte alls samt att det inte äter lika bra alternativt inte alls. Marsvinet brukar också bli ovilligt att röra sig och lättirriterat. Vid dessa symptom bör veterinär alltid kontaktas omedelbart eftersom sjukdomsförloppet kan vara hastigt och leda till djurets död inom ett par timmar. Läs mer om trumsjuka här.TrampdyneinfektionSymptom kan vara svullna fötter, hälta, ovilja att röra sig. Första åtgärden att vidta vid detta problem är förbättrad burhygien, ändrat burunderlag och bantning av överviktiga djur. Dessutom kan själva fötterna behöva behandlas av en veterinär. Lokal behandling med antibiotika och bandage behövs ofta. Ibland måste allmän antibiotika sättas in Behandlingen kan behöva pågå lång tid för att få effekt. Tyvärr leder problemet många gånger till ledinfektioner.Yttre parasiterLöss och skabb är marsvinets vanligaste parasiter. Löss är små, vinglösa, platta insekter som lever i pälsen. Både vuxna löss och ägg hittas fästade vid hårskaften. Skabb är mikroskopiska spindelliknande djur som invaderar de översta lagren i huden. Marsvinets löss och skabbdjur angriper inte människa.SkabbSkabbinfektion är vanligen allvarligare än löss. Marsvinets skabbdjur, Trixacarus cavie, är den vanligaste formen (kallas även sellnik) och kan orsaka allvarliga problem. Detta skabbdjur lever i hudens yttre lager och orsakar intensivt kliande och omfattande håravfall. Ibland kan de hittas utan klåda hos djuret, men i stället håravfall och krustor i huden. I andra fall är infektionen och irritationen så allvarlig att djuret orsakar sig själv allvarliga sår, och uppvisar ett vilt springande och cirklande beteende. Klådan kan t.o.m. bli så intensiv att marsvinet får epilepsiliknande anfall.Oftast behandlar djurägaren marsvinet hemma med upprepad applicering av ett spot-onpreparat på huden. Även behandling med upprepade injektioner kan förekomma och utförs av veterinär.LössLusinfektioner pågår ofta utan synliga yttre symptom. Vid kraftig infektion ses dock intensivt kliande och en del håravfall. Krustor på och runt öronen ses ibland. Marsvin har två sorters bitande löss. Båda irriterar och skadar hudens yta. De livnär sig på kroppsvätskor som utsöndras via de ytliga hudsåren som lössen ger upphov till.Din veterinär kan bekräfta diagnosen genom att undersöka pälsen samt genom att i mikroskop studera hårstrån från ditt marsvin. Behandlingen består vanligen av bad med ett antiparasitärt schampo eller injektioner med ett antiparasitärt preparat.RingormRingorm orsakas av en svampsjukdom som även kan angripa människa. Unga marsvin är vanligen känsligare än vuxna. Ringorm hos marsvin yttrar sig oftast som fläckvis håravfall i ansikte, nos och på öron. Huden kan i dessa partier vara flagig. Klåda kan förekomma men är relativt sällsynt. Både lokal och allmän behandling kan sättas in för att få bukt med sjukdomenKänslighet för antibiotikaMarsvin är mycket känsliga för vissa sorters antibiotika. Av denna anledning ska du aldrig försöka dig på att behandla marsvinet hemma utan att ha konsulterat en veterinär. Många antibiotika som är ofarliga för andra djur har visat sig vara dödliga för marsvin, vare sig de ges via munnen eller i injektionsform. Dessutom kan till och med vissa lokalbehandlingspreparat (ex salvor) ge allvarliga skador.Den viktigaste mekanismen bakom denna farliga effekt är att antibiotika dramatiskt ändrar den normala mikrobiella balansen i magtarmkanalen. Förutom att läkemedlet påverkar den sjukdomsframkallande bakterien i kroppen, så påverkar det även de normala, ”goda”, bakterierna i marsvinets matsmältningssystem.Marsvin har ett mycket känsligt matsmältningssystem, så alla förändringar i detta kan orsaka en kaskad av händelser som leder till allvarlig sjukdom eller dödsfall. Lika väl som att orsaka obalans i bakteriefloran så kan dessa förändringar leda till bildandet av skadliga kemiska produkter i marsvinets kropp. Andra antibiotika orsakar direkt toxiska effekter mot marsvinet utan att först störa matsmältningssystemet.Här hittar du djursjukhus och djurkliniker om du behöver hjälp med ditt marsvin.

Djurvårdguiden

Skötsel av hamster

Alltsedan de började avlas i fångenskap, har flera färg- och pälsvarianter uppstått genom selektiv avel. De 3 grundtyperna som nu finns omfattar den vanliga ”guld”-hamstern, den färgade korthåriga hamstern, och den långhåriga ”teddy”-hamstern. Alla 3 är populära som sällskapsdjur.  Som försöksdjur håller man sig framför allt till guldhamstern.Guldhamstern är ensamlevande. Den blir 2-3 år gammal, och väger ca 100-150 gram. Guldhamstern har en doftkörtel på vardera sidan ljumsken. Så länge hamstern har mycket päls syns sällan körteln, men då hamstern börjar tappa päls, t ex på grund av ökad ålder eller sjukdom, så kan körteln synas som en gråsvart rund fläck.I det vilda gräver hamstrar ofta omfattande underjordiska gångsystem där de tillbringar en stor del av dygnet, framför allt de ljusa timmarna. De anses ha dålig syn. Detta i kombination med att de i naturen är nattaktiva är sannolikt orsaken till att hamster ofta har ett dåligt rykte och anses ha lätt att bitas. Om man väcker sin hamster försiktigt och låter den bli varse att man tänker närma sig den, så är hamstrar numera vanligen snälla och trevliga sällskapsdjur.DvärghamstrarDvärghamstrar blir alltmer populära. De kommer från stäpp och halvöken i de sydöstra delarna av forna Sovjetunionen samt Kina. De arter som vi än så länge stöter på i fångenskap ärCampbells dvärghamster (Phodopus sungorus campbelli).Vintervit dvärghamster (Phodopus sungorus sungorus), kallas ibland sibirisk dvärghamster.Roborovski dvärghamster (Phodopus roborovskii), den minsta arten, saknar ål på ryggen, anses vara relativt svår att hantera och tämja.Kinesisk dvärghamster (Cricetulus griseus), denna arts utseende avviker från övriga hamstrar genom att den har en lång svans.Dvärghamstern lever också vanligen ca 2 år. De väger vanligen mellan 25-50 gram. Även dvärghamstrar har doftkörtlar. Hos dessa sitter körteln mitt på magens undersida.Samtliga arter av dvärghamster, med undantag för den kinesiska, är sociala djur som kan och bör hållas i par eller grupper av samma kön. Man bör dock inte blanda olika arter. Vill man ha flera hamstrar i samma bur ska de sammanföras så tidigt som möjligt. Enklast är att köpa kullsyskon.Följande skötselråd avser guldhamster om inget annat anges, eftersom denna hamstertyp än så länge är vanligast som sällskapsdjur.Skötsel av hamster – hanteringenHamstrar som hanteras ofta från det att de är ungar blir vanligen lugna och bits sällan. De kan då plockas upp genom att de fångas in i en eller båda händerna kupad runt kroppen. Tänk på att även lugna hamstrar kan bita om de överraskas eller väcks abrupt.Alla hamstrar är nattaktiva i det vilda. Som sällskapsdjur är de också mest aktiva nattetid, men kan ofta vänjas vid att vara vakna en hel del även dagtid.BurenDet finns flera olika typer av burar som är lämpliga för hamstrar. Många av dessa är redan utrustade med ”möbler”, som t ex motionshjul, tunnel och bolåda. Dessa möbler, likaväl som ett tillräckligt djupt lager strö att gräva i, är nödvändigt för att djuret ska trivas. Hamstrar kan lätt tugga sig igenom trä, tunn plast, och mjuk metall. Buren bör därför vara gjord av wire, rostfritt stål, hållbar plast eller glas. Tänk på att behållare av glas eller plast kraftigt minskar ventilationen, och kan leda till problem med temperaturen och luftfuktigheten. Dessa material kan vara lämpliga till burar om åtminstone en sida i buren är öppen för att tillåta luftcirkulation. Tänk även på att buren ska vara rymningssäker!Hamstrar trivs i burar med solitt golv med djupt lager strömaterial. Materialet måste vara rent, icke-toxiskt, absorberande, relativt dammfritt, och lätt att få tag på. Rivet papper eller hyvelspån är att föredra. Förvissa dig om att hyvelspånet är fritt från mögel och annan förorening. Se till att strömaterialet är minst 5 cm djupt i buren så att hamstern kan gräva naturligt. I bolådan är rivet hushålls- eller toapapper utmärkt bomaterial. Undvik bomull eftersom detta kan vira sig runt små ben och hindra blodcirkulationen.Följ djursskyddslagenVuxna guldhamstrar kräver enligt djurskyddslagen en golvyta på minst 0,12 kvadratmeter med kortaste sidan minst 25 cm. Hamstrar är mycket aktiva djur så självklart är en så stor bur som möjligt önskvärd. Buren bör inte vara hög eftersom hamstrar inte är duktiga på att klättra. Tvärtom är det ganska vanligt att en hamster skadas när den försöker klättra. Lämplig temperatur för hamstrar är 18-23 grader. För ungar är 21-24 grader att föredra. Luftfuktigheten bör ligga mellan 40-50%. 12 timmars ljuscykel är bäst.Tillgodose rörelsebehovetFör att tillgodose hamsterns behov av att röra på sig och gräva är det viktigt med ett tjockt lager strö. Ett hjul att springa i brukar uppskattas. Till guldhamster ska det vara så stort att djuret inte behöver springa med böjd rygg. Oftast krävs minst 20 cm diameter. Till dvärghamster bör det vara minst 18 cm. Springytan bör vara hel så att inte hamstern riskerar att fastna i hjulet. Andra viktiga inredningsdetaljer kan vara hus att sova och gömma sig i, samt tunnlar av PVC att springa i.AggressivitetGuldhamstrar och kinesisk dvärghamster ska bo en och en. Vuxna honor är oftast mycket aggressiva mot varandra och ska aldrig bo tillsammans. Honor är också större, och aggressivare, än hanar. Hanarna ska därför tas från honan direkt efter parningen. Hanar brukar också slåss sinsemellan om de bor tillsammans, men är vanligen mindre aggressiva än honor.HygienBur och utrustning ska rengöras noga åtminstone en till två gånger per vecka. Ett undantag från detta är då det finns nyfödda ungar. Man bör då vänta tills ungarna är minst 2 veckor gamla. Andra faktorer som kan kräva ökad rengöring är antalet hamstrar i buren, vilken typ av strömaterial som används, samt burens konstruktion och storlek. Buren rengörs med hett vatten och ett icke-toxiskt rengöringsmedel, varefter den sköljs noga. Vattenflaskor och matskålar ska rengöras och desinficeras dagligen.Skötsel av hamster – utfodringHamsterns näringsbehov är inte helt klarlagda. I det vilda lever djuren på växter, frön, frukter och insekter. Nuvarande rekommendationer för utfodring i fångenskap innebär att man bör ge gnagarpellets med 15-20% proteininnehåll. Fröfoder säljs också som hamstermat, men dessa ska bara användas som tillskott till basfodret pellets. Fröfoder innehåller höga mängder fett som lätt blir härsket om de lagras felaktigt. Dessutom, om man enbart utfodrar med fröfoder, kan detta leda till fetma och bristsjukdomar.Andra tillskott till dieten kan vara sockerfria frukostflingor, fullkornsbröd av vete, pasta, ost, kokat kött, färska frukter och grönsaker – allt i måttlig mängd. Hamstrar äter ca 12 gram mat dagligen, och äter det mesta av detta nattetid. Hamstrar lagrar ofta mat i hörnen på buren, vilket innebär att de verkar äta betydligt mer än de i verkligheten gör.Se noga till att ofta rensa buren från gammal mat så inte hamstern frestas att äta upp detta.VattenVatten kan ges via vattenflaskor. Detta minskar risken för förorening av vattnet. Se till att flaskans mynning står så pass lågt att djuret lätt kommer åt den. Hamsterungar kräver speciell uppsikt. De måste vara starka nog att dricka ur flaskan och stora nog att nå mynningen. En hamster dricker ca 10 ml vatten per 100 gram kroppsvikt (normal vuxenvikt). Även om detta bara är en liten del av vad som ryms i vattenflaskan, så ska vattnet bytas dagligen, inte bara då flaskan är tom.AvelDet är lätt att avgöra könet på en hamster. Vuxna hanar har stora framträdande testiklar – ägaren oroas ofta av dessa knölar och tror att de är tumörer. Dessutom är avståndet mellan urinrörsmynningen och anus mycket större hos hanar än hos honor. Det gör det lätt att se könet även på unga hamstrar.ParningHanhamstrar kan användas i avel efter 14 veckors ålder. Svenska hamsterföreningen rekommenderar att man inte avlar på honan förrän hon är 5 månader gammal. Och hon bör inte vara äldre än 11 månader vid sista kullen. Då honan blir brunstig, intar hon en parningsställning med utsträckt kropp. När man rör henne på ryggen står hon still och sträcker ut ryggen ännu mer. Lite tunt slem kan ses vid vulva. Honan ska nu placeras i hanens bur ca 1 timme före mörkrets inbrott på kvällen.Observera paret noga efter parning eller slagsmål. Honan kan vara mycket aggressiv mot hanen och kan orsaka allvarlig skada. Vid minsta tecken på aggression från honan ska hanen avlägsnas, försök sedan igen nästa kväll. Hanen ska även avlägsnas direkt efter en lyckad parning.DräktighetDräktigheten är mycket kort, den varar bara 15-16 dagar. Alldeles före förlossning blir honan rastlös, det kan komma lite blod från vulva. Hon får inte hanteras eller störas nu. Det är lämpligt att rengöra hennes bur två veckor efter parningen, så att buren är relativt ren då kullen föds.När ungarna föttsKullen är vanligen på 5-10 ungar, det är dock inte ovanligt med större kullar. Ungarna föds hårlösa med slutna ögon och öron. De har dock redan utväxta framtänder.Se till att honan och ungarna har rikligt med bo- och strömaterial. Rikligt med färsk mat och friskt vatten ska finnas redo innan ungarna har fötts. STÖR INTE honan och ungarna under första veckan efter förlossningen, oavsett orsak. Om honan känner sig hotad av någon anledning så kommer hon att döda och äta upp ungarna! Hon kan även stoppa in ungarna i kindpåsarna och bära runt dem i buren och leta efter en säker plats att bygga ett nytt bo på. Ibland kvävs ungarna som en följd av detta, framför allt om störningen pågår länge.Unga hamstrar börjar vanligen äta fast föda vid 7-10 dagars ålder, men de avvänjs inte förrän vid 21-25 dagar. Se till att ungarna har rikligt med mat på burgolvet, samt att de har fuktade uppmjukade pellets tillgängliga. Se till att vattenflaskan hänger så lågt att ungarna når den, samt att de är starka nog att suga i den. Det bör inte finnas några öppna vattenkärl i buren då ungarna är små eftersom de då kan drunkna.Sjukdomar hos hamsterHamstrar tycks drabbas av få naturliga sjukdomar. De är däremot känsliga för sjukdomar som kan överföras till dem från andra djur och människa. Teddyvarianten verkar vara känsligare både för sjukdomar och för antibiotika än guldhamstern.Eftersom hamstern är mycket liten och nattaktiv, och därför inte blir så väl observerad, så missas ofta de första sjukdomstecknen. En hamsterägare måste vara konstant uppmärksam på tecken på sjukdom, och snabbt söka hjälp då sådana tecken ses.En sjuk hamster blir ofta irriterad och kan bitas. Den är ofta ovillig att röra sig, och går stelt om den tvingas till rörelse. Ögonen kan se matta och insjukna ut, ofta rinner det även från dem. En sjuk hamster slutar ofta att äta helt eller delvis. Plötsligt magsjukdom med diarrè är det vanligaste sjukdomstecknet hos hamster, framför allt hos en nyligen avvand hamster. Om detta inte åtgärdas omedelbart kan diarrèn leda till livshotande uttorkning och död.”Wet tail”, proliferativ ileitDen vanligaste bakteriella infektionen hos hamstrar kallas ”wet tail”. Exakt sjukdomsorsak är inte klarlagd, men man misstänker att infektion med bakterien Campylobacter fetus har betydelse. Liknande campylobacterinfektioner orsakar allvarliga tarmsjukdomar hos andra djurarter som t ex gris, hund, iller, apor och t o m människa. Även om denna bakterie misstänks vara orsaken till sjukdomen, så har man inte kunnat odla fram bakterien. Detta tyder på att andra samtidiga faktorer har betydelse för sjukdomsutbrottet. Det kan röra sig om felaktig utfodring, plötsliga foderbyten, trängsel eller annan stress.Sjukdomen drabbar oftast hamstrar i avvänjningsåldern, mellan 3-6 veckor gamla. Alla hamstrar oavsett ålder kan dock drabbas. Eftersom detta är den ålder då de flesta hamstrar säljs, är detta en vanlig sjukdom hos nyligen införskaffade djur. Den långhåriga teddy-hamstern tycks vara speciellt känslig.Hamstern får en vattnig diarré, blir kletig runt bakdelen, sköter inte pälsen, står hopkrupen, tappar aptiten, blir uttorkad, avmagrad och irriterad. I vissa fall ses blod från ändtarmen, och ibland tarmframfall. Det är en mycket allvarlig sjukdom som vanligen slutar med dödsfall efter 1-7 dagars sjukdom.Med tanke på den allvarliga sjukdomsbilden så måste varje hamster med dessa symptom undersökas av veterinär så snart som möjligt. Antibiotika, vätskebehandling och anti-diarrémedel måste ges. Trots alla åtgärder är behandlingen ofta utsiktslös.TandproblemFramtänderna växer under hela hamsterns liv. Genom att tänderna möts så förhindras normalt att de blir förväxta. Felaktigt bett, tidigare skador på käkarna, bölder eller felaktig utfodring kan dock leda till att en eller flera tänder blir förväxta. Framtänder som inte nöts ner kan leda till sår i muntaket, och till och med växa in i näsan. Tidiga tecken på tandproblem kan vara nedsatt aptit och dräglande. Totalt upphörd aptit, avmagring och dålig lukt från munnen ses i senare skede.Behandlingen består i att tänderna slipas ner. Antibiotika måste ofta sättas in. För att förhindra återkommande besvär måste tänderna fortsättningsvis slipas ner med täta intervall.TraumaHamstrar blir lätt skadade. Det är lätt att tappa en hamster vid hantering. En hamster som får springa fritt i huset kan blir trampad eller sparkad. Olika skador kan leda till brutna ben och/eller allvarliga inre skador. En skadad hamster måste därför genast undersökas av veterinär.Benbrott är mycket svårt att åtgärda eftersom spjälor är mycket svårt att använda på hamster.TumörerTumörer är mycket vanligt. Frekvensen ökar med ökad ålder, och är högre hos honor än hos hanar. Ett flertal av tumörerna är godartade.Tumörer i hormonproducerande organ är vanligt. Detta leder i sin tur till störningar i hormonbalansen och håravfall samt ändrat beteende.Hudtumörer kan avlägsnas kirurgiskt. Inre tumörer är däremot mycket svårt att åtgärda.Brist på foder och vattenDet är tyvärr inte ovanligt att en hamster blir bortglömd av sin ägare. Slarv med att förse hamstern med tillräckligt mycket mat och vatten kan leda till livshotande uttorkning och svält. Magsår och till och med kannibalism är andra tänkbara konsekvenser.Vattenflaskor kan bli igentäppta, eller vara i kontakt med strömaterialet och därmed bli tömda snabbt.BölderBölder orsakas oftast av bitsår från andra hamstrar. Såren blir infekterade och bildar fasta smärtande knölar under huden. Ibland ses bölder i ena eller båda kindpåsarna. Dessa orsakas av sår i kindpåsens slemhinna som uppstår genom att vassa foderpartiklar sticker sönder slemhinnan. Det kan vara mycket svårt att bedöma om en svullnad vid kindpåsen orsakas av en böld eller av insamlad mat.Då en böld uppstått måste den öppnas och tömmas på sitt innehåll. Oftast krävs även antibiotikabehandling. Om möjligt måste även bakomliggande åtgärd justeras.HåravfallHåravfall kan orsakas av flera olika skäl hos hamster. Det kan röra sig om både sjukliga och icke-sjukliga orsaker. Konstant skrubbande mot foderkärl eller bursidor, likaväl som att en burkamrat tuggar på håret, är exempel på icke-sjukliga orsaker. Infektion med hårsäckskvalster (Demodex) är en av de vanligaste infektiösa orsakerna till fläckvis håravfall och krustor hos hamster. Andra sjukdomar kan vara binjuretumör, äggstockscystor och kronisk njursvikt. Vissa av dessa sjukdomar kan behandlas, andra är icke behandlingsbara.Hårsäckskvalster är den vanligaste parasiten hos hamster. Kvalstret lever i hårfolliklarna och i vissa hudkörtlar. Deras närvaro leder till en torr fjällande hud samt förlust av hårstrån, framför allt över ryggen och bakdelen. Sjukdomen är sällan ett problem i sig, men är ofta ett tecken på att djuret lider av en kronisk sjukdom som sätter ner immunförsvaret. Alla hamstrar med kvalster måste därför undersökas noga efter tecken på bakomliggande sjukdom. För att bekräfta förekomsten av kvalster måste man göra ett skrapprov från huden och undersöka detta i mikroskop. Kvalstren kan behandlas, men ofta finns det alltså en bakomliggande, ofta betydligt allvarligare, sjukdom som måste åtgärdas.ÅlderssjukdomarHamstrar har kort livstid i jämförelse med många andra djurslag. I medeltal lever en hamster 2-3 år. Ålderssjukdomar kan ses redan efter 1 års ålder. Två av de vanligaste problemen är amyloidos (upplagring av äggviteämnen i olika inre organ), och blodpropp i hjärtat. Ingen av dessa sjukdomar går att behandla.Amyloidos är en sjukdom där äggviteämnen som bildas i kroppen lagras upp i olika organ, framför allt lever och njurar. Detta leder till att dessa organ inte kan fungera normalt (lever/njursvikt). Tecken på denna sjukdom kan vara svullen buk, urinvägsproblem, uttorkning, dålig aptit, sträv päls. Det finns ingen behandling för detta.Blodproppar i hjärtat förekommer i relativt hög omfattning hos äldre hamstrar. Vanligen drabbas vänster hjärthalva. Bakomliggande orsaker till sjukdomen kan vara störningar i blodets koagulationsförmåga, hjärtsvikt, bakteriell infektion och amyloidos.Många andra ålderssjukdomar ses hos hamster. Lever- och njursjukdomar är vanligt, liksom magsår, tumörer och tandsjukdomar.Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din hamster blir sjuk.Skötselråd om andra exotics »Hamstrar som hanteras ofta från det att de är ungar blir vanligen lugna och bits sällan.

Videosamtal med våra veterinärer när det passar dig

Ladda ner appen