Hårsäckskvalster - demodex - hos hund

Demodex 

Hårsäckskvalstren - Demodex canis - lever i hårsäckarna hos många hundar utan att dessa visar några symtom överhuvudtaget. Kvalsterdjuren är små och cigarrformade och syns endast i miksroskop efter provtagning från huden. Kvalstren klarar sig endast mycket kort tid utanför sitt värddjur och vuxna hundar smittar normalt inte varandra. Smittspridningen sker då valparna diar tiken. Kvalstren är artspecifika och smittar inte människa eller andra sällskapsdjur. 

Varför får en del hundar symtom - demodikos?

I de fall demodexkvalstren tillåts föröka sig kan symtom uppstå och sjukdomen kallas demodikos. I dessa fall har immunförsvaret av någon anledning inte fungerat tillräckligt bra för att förhindra tillväxt. Varför vissa hundar får symtom och andra inte är något oklart men vissa raser har visat sig löpa avsevärt högre risker att drabbas. Bland dessa raser finns exempelvis Staffordshire bullterier, American Staffordshire terrier och mops med flera. Hos äldre hundar som utvecklar demodikos finns ofta en underliggande orsak som allvarlig hormonell sjukdom eller medicinering som dämpar immunförsvaret. 

Symtom

Hundar yngre än 18 månader utvecklar s k juvenil demodikos medan man hos den äldre hunden talar om en adult form. Inflammationen i hårsäckrna leder till att hårstråna fallar av och hunden får kala fläckar. Oftast syns ingen klåda men vid kraftigare angrepp kan man se rodnad och små infektioner i huden. När hudinfektioner uppstår är klåda ett vanligt symtom.

Beroende av utbredningen klassas sjukdomen in i olika kategorier:

• lokal demodikos. Här syns enstaka (1-5) kala fläckar. Detta är en lindrig form som normalt sett spontanläker.
• generell juvenil demodikos. Drabbar hundar yngre än 18 månader. Här syns fler än fem hårlösa fläckar och man kan vid provtagning hitta kvalsterdjur även från hud som ser frisk ut. Hittar man demodexkvalster i tassar räknas det alltid som en generell form. Behandlingen är vanligen långvarig och det är vanligt med s k sekundärinfektion i huden med klåda av varierande grad. Förutom hårlöshet noteras rodnad, ibland mjäll och små infekterade "bölder" (pustler). 
• adult demodikos. Symtombilden liknar den juvenila, generella formen. Även här räknas förekomst av demodex i tassar som en generell form. I fall av adult demodikos utreds underliggande orsaker som immunhämmande medicinering och/eller allvarliga sjukdomar som t ex Cushing (överproduktion av bijnurebarkshormon). 

Diagnos

Första steget är en provtagning från hundens hud. Man klämmer ihop ett hudveck och skrapar upp talg från hårsäckarna. Även håstrån plockas och man tar prov både från kala fläckar och till synes frisk hud. I mikroskop kan man därefter hitta ägg och kvalster i varierande livsstadier. Ibland kan biopsier - vävnadsprover - vara nödvändiga för att ställa diagnos. Vid s k tassdemodikos behövs ofta biopsier. 

Hos den äldre hunden med symtom inleds även en utredning med exempelvis blod- och urinprover. 

Behandling

Den lokala formen där man endast hittar kvalster i några kala fläckar har god prognos och läker i allmänhet ut spontant utan behandling. 

I de fall stora hårlösa partier föreligger eller där man hittar kvalster både i kala fläckar och i till synes frisk hud krävs behandling. Vid adult demodikos måste förstås även den underliggande sjukdomen behandlas. 

Behandlingen består i receptbelagd antiparasitär medicin och är som regel långvarig. Behandlingen följs med provtagningar och hunden friskförklaras när man provtagit två gånger med negativt resultat. Som regel provtas en gång varje månad. 

Sekundära hudinfektioner behandlas med utvärtes bakteridödande schampon och kan i vissa fall även kräva antibiotikabehandling.