Skötsel av orm

Skötsel av orm varierar beroende på var de kommer ifrån.

Ormar kommer från en mängd olika typer av miljöer – marklevande, trädlevande, grävande, sötvatten och saltvatten. De lever i alla världsdelar förutom Antarktis. Det finns dock inga inhemska ormarter på Hawaii, Island, Nya Zeeland och Irland.

Ormar är långsmala benlösa djur med torr fjällförsedd hud. Skinnet är ovanligt elastiskt, vilket tillåter det att tänjas ut när ormen sväljer stora byten. Ormar är tämligen ensamma om denna egenskap och om att sakna rörliga ögonlock och yttre öronöppningar. Ormars storlek varierar från några cm till många meter beroende på arten.

Att välja en lämplig orm

Vissa ormarter är sällsynta och utrotningshotade, och därmed skyddade av diverse lagar. Dessa ormar får i många fall endast hållas i fångenskap på zoologiska parker. Alternativt hos herpetologer med erforderliga tillstånd. Detsamma gäller giftormar, som under inga omständigheter bör hållas som husdjur av en vanlig hobby-ormägare.

De vanligaste ormarterna i fångenskap är olika boaormar, pytonormar och majsorm. Skötselkraven för olika ormar kan variera avsevärt. Dessutom blir en del arter inom dessa ormfamiljer mycket stora, varför de kräver mycket stort utrymme.

Innan du införskaffar en orm bör du tänka igenom följande:

• Läs noga på allt du kan om arten, dess naturliga miljö och naturliga föda. Avgör sedan hur väl du kan efterlikna detta i den tänkta omgivningen hemma. Skötselkraven inkluderar utfodring, utrymme, temperatur, luftfuktighet, belysning samt hygien.
• Fundera igenom om ormens temperament är lämpligt för dina avsikter. Om du enbart avser att studera ormen i dess terrarium så har ormens temperament inte så stor betydelse. Om du däremot avser att regelbundet handskas med ormen, så är det viktigt att detta kan ske utan stress eller skador på vare sig dig eller ormen! Kungspyton har vanligen ett förutsägbart lugnt temperament och är lätthanterad. De stora pytonarterna kan vara mycket oberäkneliga och bli alltmer aggressiva som vuxna. Framför allt gäller detta nätpyton och tigerpyton.
• Välj ut en orm som du kan införskaffa föda till utan problem, och som äter regelbundet.
• Välj ut en orm som ser frisk ut i alla avseenden! Undvik en orm som ser sjuk ut. Det är sällan man kan förverkliga sina idéer om att vårda en sådan orm tillbaka till hälsa.
• Undvik ormarter som är kända för att vara svåra att hålla i fångenskap. Till exempel de som kräver mycket speciella levnadsmiljöer eller mycket speciella utfodringskrav.
• Undvik giftormar! Detta bör endast erfarna herpetologer syssla med. Reglerna varierar dessutom från kommun till kommun huruvida det är tillåtet eller ej för en privatperson att ha giftorm hemma.

Boaormar

Det som till vardags kallas ”boa” är i verkligheten 39 olika arter. Boaormar är vanligen aktiva i skymningen eller på natten. Boaormar är vivipara. Det betyder att de föder levande ungar.

• Kungsboa (Boa constrictor) lever i Sydamerika i varierande miljöer från relativt torr stäpp till fuktig regnskog. Den trivs framför allt på eller nära ovan marken i små buskar eller låga träd. Där ligger den ihoprullad och inväntar att något bytesdjur ska passera. Den tycker om att bada. I fångenskap blir de ofta ganska tama, och gör inte motstånd mot hantering. Vissa exemplar kan dock vara lättirriterade och bita vid minsta anledning. Maxlängd för kungsboa är vanligen 2-2,5 meter i fångenskap. Vilda exemplar kan nå längder över 3,5 m. Boa vill ha ett relativt torrt men varmt terrarium.
• Smaragdträdboa (Corallus caninus) är en mindre vanlig boaart. Som namnet säger är det en trädlevande art som kommer från regnskogsområden i Central- och Sydamerika. Den vill ha ett varmt regnskogsterrarium med växter lämpade att ligga uppslingrad på. Det är en nattaktiv art.
• Andra arter i fångenskap är anakonda (Eunectes sp), rosenboa (Lichanura sp) och gummiboa (Charina sp).

Smaragdträdboa.

Pytonormar

Finns i Afrika, Australien och asiatiska tropikerna. Deras miljöer varierar från regnskog till öken. Vissa arter är framför allt marklevande, med de flesta klättrar och kan återfinnas i buskar och träd. De större arterna hittas ofta nära vatten, och är goda simmare. Pytonormar inkluderar några av världens största ormar. Pytonormar är s k ovipara, dvs de lägger ägg.

Olika pytonormar:

• Kungspyton (Python regius) är den vanligaste pytonormen i fångenskap. Den blir inte så stor som sina släktingar, sällan mer än 1,5 m. Den visar sällan någon benägenhet att bitas. Ormen lever oftast upp till sitt smeknamn ”bollpyton”, då den rullar ihop sig till en boll då den blir störd. Kungspyton kommer från västra och centrala Afrika. Den lever där i täta buskage ofta nära marknivån. Den måste ha tillgång till både bad- och klättringsmöjligheter. Luftfuktigheten måste vara relativt hög. Kungspyton är framför allt nattaktiv.

• Tigerpyton (Python molurus) kan bli upp till 6 m lång. Den kommer ursprungligen från Indien och Sydostasien där den lever i allt från relativt torra klimat till regnskog. Det är en marklevande orm som dock kan behöva tillgång till klättringsmöjligheter samt till bad. Tigerpyton kan trots sitt namn ofta bli tam och relativt lätthanterad.

• Nätpyton (Python reticulatus) kan bli 6 m lång eller mer. Den kommer från Sydostasien, Indonesien och Filippinerna. Tropisk regnskog nära vattendrag är miljön den lever i. Den är framför allt marklevande men vill ha tillgång till klättringsmöjligheter. Den vill även ha en stor uppvärmd vattenbehållare att blötlägga sig i. Nätpyton är ofta mycket svår att tämja, och skall alltid hanteras med stor försiktighet.

• Grön trädpyton (Chondropython viridis) kommer från Nya Guinea och norra Australien. Den blir upp till 180 cm lång. Som namnet säger är det en trädlevande art, som kommer från regnskogsmiljö. Den vill förutom växter även ha tillgång till en solbadningsplats. Grön trädpyton är en art som är ökänd för sin aggressivitet!

• Ametistpyton (Liasis amethystinus) kommer från Indonesien och norra Australien. Den kommer från mycket varierande klimattyper, alltifrån kustområden till regnskog. Den kan bli ca 4 m lång. Terrariet bör erbjuda både bad- och klättringsmöjligheter. Ametistpyton är ofta mycket aggressiv.

Grön trädpyton.

Övriga ormarter

• Majsorm  (Elaphe guttata) är en framför allt marklevande art som är mestadels skymnings- och nattaktiv. Den blir upp till 180 cm lång, och finns i en mängd färgvarianter. Majsormen lägger ägg. Den kommer från USA och norra Mexico. Där lever den framför allt i jordbruksbygder. Majsorm kan hållas i ett relativt torrt terrarium. Det ska dock finnas tillgång till bad, klättermöjligheter och solbadningsplats. Lämplig temperatur dagtid är 22-28 grader, nattetid något lägre.

• Mjölksnok (Lampropeltis triangulum) är en marklevande skymnings- och nattaktiv orm från södra USA, Mexico och Centralamerika. Upp till 180 cm lång. Äggläggande. Vill ha ett varmt och torrt terrarium. Vill dock ha badmöjlighet.

• Strumpebandssnok (Thamnophis sp.) kommer från Nord- och Centralamerika. Blir upp till 130 cm lång. Föder levande ungar. Kommer från mycket varierande klimattyper. Dagaktiv. Vill ha ett varmt och fuktigt terrarium med tillgång till badmöjlighet.

Majsorm.

Skötsel av orm – miljö, terrarium

Som en allmän regel kan sägas att ormar kräver relativt lite plats, eftersom de utövar en begränsad aktivitet. Terrariet bör vara stort nog att inrymma diverse burinredning samt tillåta ormen att sträcka ut och röra sig. Ormar använder sig både av horisontellt och vertikalt utrymme om man tillgodoser sådana möjligheter.

Akvarier eller liknande glas- eller plexiglasbehållare är oftast lämpligast. De tillåter maximal synlighet för betraktaren och säkerhet för ormen. Det bidrar även till att skapa en lämplig temperatur och relativt hög luftfuktighet. Nackdelen med akvarier är att ventilationen blir dålig. Gallerburar kan inte bidra till att skapa en gynnsam miljö vad gäller temperatur och luftfuktighet. Gallerburar kan dessutom bidra till skador på nos och huvud eftersom ormen ofta försöker rymma genom nätet.

Oavsett terrariematerial så måste locket vara rymningssäkert. Alla gångjärn och lås måste kontrolleras noga. Alla ormar är potentiella rymmare. Många (framför allt kungssnok) kan rymma från nästan vilket till synes säkert utrymme som helst!

Underlag och inredning

I takt med ökad kunskap om reptilhållning vet vi nu att skapandet av mikroklimat i terrariet är viktigt. Mikroklimat innebär att det punktvis på olika ställen finns en miljö med högre luftfuktighet än i merparten av terrariet. Mikroklimat kan skapas med hjälp av fuktighetsbindande substrat (sphagnummossa (vitmossa/torvmosa) eller vermiculit (mineralprodukt) på vissa platser. Båda dessa material finns att köpa i blomsteraffärer. Det kan också skapas med hjälp av en fuktighetslåda (se nedan). Mikroklimat är viktigt för att minska vätskeförlust från kroppen, och därmed på sikt minska risken för njursjukdom.

Ett naturligt underlag ger bäst möjlighet för ormen att utföra sina naturliga beteenden. Lämpligt underlag är ofta en blandning av jord och sand. Detta kompletteras med viktiga inredningsdetaljer i terrariet som kraftiga grenar som medger vertikal rörelse, hyllor på sidorna att ligga på, samt gömställen. För trädlevande arter är tillgången till varierade växter och grenar viktigt.

Ren sand i ett dåligt ventilerat terrarium kan kvarhålla stora mängder vätska och leda till hudproblem längs buken. Även träprodukter som t ex bark kan absorbera vätska. Det leder till risker för uttorkning av ormen och risker för tillväxt av sjukdomsframkallande svampar och bakterier.

Du bör inte använda grus, kattsand eller hyvelspån. Trots att dessa material ger ett prydligare synintryck så är de olämpliga eftersom de också kvarhåller fuktighet och smuts. Därmed skapas gynnsamma miljöer för parasiter och bakterier. Dessutom kan det hända att ormen av misstag äter av underlag i samband med födointag. Detta kan leda till skador på mag-tarmkanal.

Viktigt med gömställen

Det är mycket viktigt att tillförse ormen med gömställen att dra sig undan till. Många ormar matvägrar om de inte har någonstans utom synhåll att dra sig undan till. Ett gömställe kan till exempel skapas av upp- och nedvända blomkrukor med ett ingångshål i sidan. Det kan även skapas av växter (konstgjorda eller levande). Konstgjorda växter är lätta att rengöra och desinficera. De kräver ingen skötsel, och bidrar till att upprätthålla en högre luftfuktighet i terrariet om ”bladen” sprayas med vatten då och då.

Klimatet är viktigt vid skötsel av orm

Ormar från tropiska klimat kräver relativt varma temperaturer och ganska hög luftfuktighet. Dagtid ska temperaturen ligga mellan 26-35 grader. Nattetid kan den sjunka till 24 grader. I tropiska områden skiljer sig inte temperaturen så mycket mellan dag och natt. Ljuset är inte så starkt eftersom det filtreras genom tät vegetation. Varmare solbadningsplatser ska därför endast erbjudas till arter som specifikt behöver detta. Andra djungellevande arter kan till och med ha nedsatt förmåga att undvika hetta. Därför riskerar de överhettning.

Ormar från subtropiska klimat bör erbjudas en så kallad temperaturgradient mellan 21-35 grader dagtid. Nattetid kan extravärme slås av så att temperaturen ligger kvar vid 21 grader.

Ormar från tempererade klimat bör ha en temperaturgradient från 18 till 35 grader. Även här kan värmen slås av nattetid.

Luftfuktigheten för tempererade arter kan ligga mellan 30-50%. För tropiska arter bör den ligga uppemot 70-80%.

Terrariet kan utrustas med värmelampor eller värmedynor styrda av en termostat. Alla värmekällor måste vara skyddade så ormen inte råkar ut för brännskador om den lägger sig intill värmekällan. I terrarier till arter som solbadar ska det även finnas en lokalt betydligt varmare plats. Detta låter ormen snabbt höja sin kroppstemperatur, varvid den blir mer aktiv och ökar sin ämnesomsättning.

Kontrollera alla värmekällor regelbundet så att de inte kan skada ormen. Och kontrollera att ormen inte uppvisar tecken på brännskador. Ormar drar sig nämligen inte undan från en alltför het värmekälla trots att den får brännsår.

Gör en fuktighetslåda

För att minska problem med ömsningen bör du göra om ett av gömställena till en så kallad fuktighetslåda. En fuktighetslåda är ett bra sätt att tillföra den fuktighet som krävs för ormens välbefinnande, utan att behöva hålla hela terrariet fuktig.
Lådan konstrueras av:

• En lagom stor plastlåda med lock. Lådan ska vara så stor att ormen kan ta sig in i och vända sig i lådan, men annars vara ganska trång. Om lådan är för stor finns risk att ormen använder ett hörn att tömma tarmen i.
• Skär ett hål i antingen lådans lock, eller på ena kortsidan. Hålet ska vara stort nog för att ormen lätt ska kunna ta sig in i och ut ur lådan. Inga andra hål ska göras i lådan.
• Tvättsvamp lagom stor att passa i lådans botten.
• Fukta svampen och vrid ur den noga så att den är fuktig men inte droppar, och lägg in den i lådan.
• Placera lådan i buren nära en värmekälla. Maximalt halva lådan får stå ovanför värmekällan, annars torkar den ut alltför fort. Å andra sidan, om lådan inte är tillräckligt varm så kommer ormen inte att använda den. Första gången måste du placera ormen i lådan, och sedan låta ormen ta sig in och lämna lådan alltefter eget önskemål. Många ormar tillbringar flera timmar i taget i lådan, för att sedan ignorera den långa perioder.
• Kontrollera fuktigheten och renligheten i lådan varje-varannan dag. Om ormen inte tömmer tarmen där kan botten hålla sig ren i upp till 2 veckor. Så snart du märker tecken på dålig lukt, avföringsmaterial eller annat avskräde så ska bottenmaterialet bytas ut och ersättas med rent sådant. Lådan ska desinficeras periodvis genom att fylla den med en svag rengöringslösning, och låta den stå i 30 minuter varefter den sköljs noga.

Belysning

Det mest idealiska för en reptil är att ha tillgång till ofiltrerat solljus under dygnets ljusa timmar. I vårt klimat är dock detta omöjligt att erhålla. I stället bör du använda en ljuskälla som även ger UV-ljus. Exempelvis fullspektrumlysrör kan stå på under dygnets ljusa timmar, 10-12 timmar/dag. Läs mer här » 

Vatten

Vatten ska finnas tillgängligt ständigt. De flesta ormar dricker oregelbundet men använder sig av en lämplig vattenbehållare för att blötlägga sig i. En annan fördel med att tillhandahålla en ganska stor vattenskål är att avdunstning bidrar till att hålla luftfuktigheten hög i terrariet. Detta gäller framför allt terrarier av glas eller plexiglas. Vattenbehållaren ska vara så rymlig att den lätt medger blötläggning. Och så tung att den inte välter lätt.

Vattenbehållare måste rengöras noga och regelbundet. Dålig hygien leder till ansamling av bakterier i ormens miljö.

Hygien

Tillsammans med utfodringen så hör hygienen till det viktigaste området för en reptilägare att behärska. Många bakterie- och svampinfektioner drabbar reptiler i fångenskap. Det beror på deras dagliga utsatthet för förorening med avföring, samt en fuktig smutsig omgivning. I det vilda har ormen stora områden av land att röra sig på, där avföring och matrester kan spridas. Djuren kommer så gott som aldrig i kontakt med detta material. För ormar i fångenskap är förhållandet annorlunda. Djurägaren får föra en ständig kamp för att förhindra ansamling av bakterier på grund av kontinuerlig deponering av avfall och matrester.

Buren måste hela tiden hållas ren och torr. Alla föremål som smutsas ner med avföring eller urin ska så snart som möjligt avlägsnas och rengöras eller bytas ut. Burinredningen ska arrangeras så att den lätt kan rengöras. Eftersom människan av naturen är ganska lat, så blir rengöringen utförd oftare ju enklare den är att göra. Se alltså till att burinredningen är funktionell hellre än vacker!

Avföring, urin och matrester måste avlägsnas så snart de uppstår. Underlaget i terrariet bör successivt bytas ut så att det hela tiden håller sig fräscht. Inredningen inklusive mat- och vattenskålar, måste avlägsnas, rengöras och desinficeras minst en gång i månaden. Hela terrariet ett par gånger om året. Ett lämpligt desinfektionsmedel är 0,2% klorhexidin.

Skötsel av orm – utfodring

Ormar i fångenskap ska utfodras med avdödat foder. Att utfodra med levande ryggradsdjur strider mot svensk djurskyddslag. Enklast är att ha ett lager av avdödade frysta möss el dyl i frysen. Vanliga foderdjur är olika sorters gnagare samt kyckling.

Ormar erhåller en stor mängd mikroorganismer från maten de äter, framför allt eftersom ormen äter hela bytesdjur. Det är aldrig praktiskt möjligt att försäkra sig om att bytesdjuren är helt fria från sjukdomsframkallande organismer. Du bör dock alltid försäkra dig om att bytesdjuren ser friska ut och kommer från en pålitlig källa.

Var försiktig vid utfodringen

Man ska alltid vara extremt försiktig i samband med utfodringen av en orm. Detta är framför allt viktigt då ormen förväntas vara mycket hungrig. Och om ormen inte är van vid människor annat än i samband med utfodringstillfällena. En nervös och hungrig orm kan mycket väl göra utfall mot en människa direkt i samband med öppnandet av terrariet, och i samband med att foderdjuret läggs in. Stora ormar kan vara speciellt farliga vid dessa tillfällen, och olyckor kan lätt inträffa.

Stor försiktighet måste också utövas då man utfodrar fler än en orm i ett terrarium. Ibland kan två ormar få för sig att äta på samma byte. Om en orm angripit nosen på en mus, och en annan orm bakdelen, så vill ingendera av ormarna släppa sitt byte. Båda ormarna fortsätter att svälja. Det kan sluta med att den ena ormen sväljer den andra! Om två eller fler ormar lever i samma terrarium ska de utfodras individuellt genom att hålla bytesdjuret framför dem med en lång gaffel eller tång.

Eventuella bristsjukdomar

Ormar i fångenskap lider sällan av allvarliga bristsjukdomar till skillnad från andra reptilarter. Orsaken är till stor del att ormen tillåts äta ungefär på samma vis som i det vilda. Det vill säga hela foderdjur. Även om ormen många gånger utfodras med en annan typ av foderdjur än den skulle välja i det vilda, så tycks näringsinnehållet ändå överensstämma relativt väl för de flesta ormars behov. Risken för felaktig utfodring och bristsjukdomar tycks vara störst bland mycket unga ormar som framför allt utfodras med nyfödda bytesdjur eller insekter. Dessa är inte lika näringsrika som vuxna bytesdjur.

Ormar som endast utfodras med frusen fisk löper dock risk att drabbas av B-vitaminbrist. Symptom på detta är olika slags neurologiska symptom som t ex dålig balans. Det är mycket viktigt att ge extra B-vitamintillskott till ormar på huvudsaklig fiskdiet.

Hur ofta ska ormen äta?

Utfodringsscheman för ormar varierar med ålder, art, storlek, kondition och speciella krav hos individen. Allmänt sett kan unga ormar utfodras en gång/vecka till varannan vecka. Om en snabb tillväxt önskas kan djuret utfodras oftare. Omgivningstemperaturen måste vara så varm att den tillåter fullständig nedbrytning av födan. Äldre ormar utfodras vanligen mer sällan, ofta en gång per 3-6 veckor. Antalet bytesdjur som erbjuds vid varje utfodring avgörs individuellt.

Överutfodring måste undvikas eftersom detta leder till fetma. Utfodring alltför ofta, eller med alltför många djur per gång leder till snabb tillväxt. Hos äldre djur leder det även till fetma. I det vilda förekommer knappast detta problem på grund av besväret att få tag i byte.

Ömsning

Ömsning är den process då ormen med jämna intervall byter ut den yttre delen av skinnet. Förloppet regleras av olika hormoner, och beror även av tillväxten. De flesta ormar ömsar skinn 4-8 gånger per år. Antalet ömsningar beror av många olika faktorer, t ex omgivningstemperaturen, utfodringstäthet, utfodringsmängd och aktivitetsnivå. Unga ormar ömsar oftare än gamla ormar eftersom tillväxten är ganska snabb under de första levnadsåren.

Ömsningen föregås av en period av inaktivitet. Detta varar i 1-2 veckor. Under denna tid blir ögonen matta med en gråblå yta. Ormen ser nu dåligt, vilket kan göra den lite oberäknelig och ibland aggressiv. Skinnet har under denna period en matt yta. Det underliggande skinnet är mjukt och känsligt för skada under den tid då det yttre lagret ska börja falla av.

Ögonen blir genomskinliga igen efter 7-15 dagar, och ömsningen börjar nu. Ormen använder sig av sträva föremål eller ytor i sin miljö för att underlätta ömsningen. Ömsningen startar med huvudets skinn. När ormen har lossat skinnet runt munnen och nosen, gnider den sig mellan sträva föremål som kan fånga fast det lösa skinnet och hålla fast detta medan ormen glider ut ur det. Många ormar tömmer tarmen efter ömsningen, eller sätter i sig stora mängder vatten.

Friska ormar har vanligen inga eller små problem med ömsningen. De ömsar vanligen skinnet i en enda bit. Undantag gäller de ormar som har gamla skador på hud/fjäll, och de ormar som lever i för kalla och/eller för torra omgivningar.

Problem med ömsning

Ömsningen innebär en stor stress på kroppen. Ormar som lider av felaktig utfodring, eller ormar som av andra skäl sköts dåligt, uppvisar ofta försenad och partiell ömsning. Dessa ormar ömsar i många små bitar. Dessutom blir ofta många bitar av det gamla skinnet sittande kvar utan att lossna. Detta gäller ofta ögonens ”skinn” (ögonkapseln).

För att minska problem med ömsningen bör du även göra om ett av gömställena till en så kallad fuktighetslåda. Se ovan.

Reproduktion

Ormar kan ge upphov till ungar på endera av två sätt. I det ena fallet utvecklas befruktade ägg i honans kropp. När fostren är fullt utvecklade föds ungarna och ser då ut som små vuxna i miniatyrer. Exempel på denna typ av fortplantning (vivipar) är t ex boa constrictor. Boa föder kullar på upp till 20-30 ungar. Dräktighetsperioden är ca 130 dagar, beroende på honans storlek. Kungsboaungar är ca 35-50 cm långa vid födelsen. De når avelsstorlek vid 1,20-1,50 m.

Det andra sättet innebär att honan lägger avlånga ägg med läderaktigt skal i sin omgivning. Äggen ligger sedan och ”mognar”. Då fostrens utveckling är färdig kläcks äggen och ger upphov till små vuxna i miniatyr. Exempel på denna typ av fortplantning (ovipar) är pytonormar. Pytonormar lägger kullar varierande från bara ett fåtal till nästan 100 ägg. Det beror på storlek och art. Vissa pytonhonor rullar sig runt äggen efter läggningen, och stannar hos dem tills de kläckts.

I båda fallen kan den nyfödda eller nykläckta ormen ta hand om sig själv. Den kräver ingen skötsel från föräldrarna. Ungarna ska utfodras sedan de ömsat första gången, vid 1-2 veckors ålder.

Många ormarter parar sig villigt i fångenskap. Ofta krävs en period av ca 2 mån med lägre temperatur (20-22 grader) för att stimulera boa och pyton till parning. Honan och hanen bör kylas ner var och en för sig, och sedan återföras i samma bur för parning. Sperman kan lagras i honans könsorgan efter parningen, varför en parning kan ge upphov till 3 olika kullar ägg eller ungar.

Sjukdomar hos orm

Om boa och pyton sköts väl och äter regelbundet, kan de leva över 20 år i fångenskap. Många djur i fångenskap dör pga åldersproblem snarare än sjukdomar. Vissa problem kan dock uppstå. Några av dem är:

Parasiter

Inre parasiter är ovanligt hos ormar födda i fångenskap. Det är dock vanligt hos vildfångade djur. Det kan röra sig om flundror, bandmask, lungmask m m. De erhålls ofta från bytesdjuren som ormen äter. Symptom kan vara kräkning, onormal avföring, oro, utebliven viktökning trots god aptit etc. Alla ormar med parasiter uppvisar inte symptom. Färskt avföringsprov måste undersökas så parasiterna kan identifieras och behandlas.

Yttre parasiter som fästingar och skabb kan ha funnits hos ormen från inköpet, eller spritts från andra djur i samlingen. Fästingar kan dras bort med pincett, såret tvättas sedan med desinfektionsmedel. Se noga till att fästingens huvud avlägsnas. Skabbdjur kan behandlas med någon slags antiparasitmedel som dels duschas på orm och terrarium, dels på omgivningen runt terrariet.

Lunginflammation

Väsande andningsljud, andning med öppen mun, överskottssaliv och tjockare saliv, och/eller flöde från näsan är alla tecken på lunginflammation. Som andra infektionssjukdomar orsakas lunginflammation oftast av dålig burhygien. Avsaknad av grenar att klättra i ökar också risken för att ormen inte kan få ut slem från luftvägarna. Behandling innebär dels att burtemperaturen måste höjas till 30-32 grader, samt luftfuktigheten ökas. Ormen måste även behandlas med antibiotika.

Munröta

”Munröta” (munhåleinfektion) ses ofta tillsammans med andningsproblem. Tandkött och tänder kan se röda och inflammerade ut, svullna, eller täckta av ett ostigt gult eller vitt sekret. Detta är ett allvarligt sjukdomsproblem och kräver behandling av veterinär.

Paramyxovirus

Paramyxovirus är ett virus som orsakar lunginflammation och neurologiska symptom hos flertalet ormarter. Man misstänker att viruset kan spridas av ormkvalster. För de flesta ormar som insjuknar leder sjukdomen till döden. Det finns dock ett stort antal ormar som aldrig själva uppvisar symptom, men som fungerar som friska smittobärare. Med hjälp av blodprovstagning kan ormen testas för att se om den varit i kontakt med smittan.

Inclusion body disease

Inclusion body disease är en annan dödlig sjukdom som man misstänker orsakas av ett virus. Sjukdomen drabbar framför allt boa och pyton. Hos pytonormar är symptomen ofta dramatiska med framför allt olika neurologiska symptom. Hos boaormar är förloppet ofta mer kroniskt. Ibland ses luftvägssymptom, ibland lindriga neurologiska symptom. Hos många boaormar är sjukdomen mer smygande och orsakar ett allmänt hämmat immunförsvar. Det leder till risk att insjukna i diverse olika följdsjukdomar. För närvarande finns ingen enkel provtagningsmetod för att kontrollera om en orm har drabbats av IBD. Vanligen måste vävnadsprov tas ifrån inre organ under allmän narkos.

Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din orm blir sjuk.