Skötsel av dabbagam

Skötsel av dabbagam. Dabbagam är det svenska namnet för ödlor av arterna Uromastyx. Uppgifter om hur många arter gruppen innehåller varierar från år till år. För närvarande brukar siffran 14-16 arter anges. Samtliga dabbagamer karakteriseras av den kraftiga taggiga svansen. Därför kallas ödlan ofta för spiny-tailed lizard på engelska.

Det kan ibland vara svårt att artbestämma unga djur, beroende på att deras färger och teckning ibland inte utvecklas förrän vid könsmognad. Dabbagamer blir könsmogna vid 3-6 års ålder.

De flesta arter av dabbagamer är ganska små med en totallängd av maximalt 40 cm. Undantaget är Uromastyx aegypticus som kan bli ända upp till 75 cm lång.

Några av de arter som oftast förekommer i fångenskap är:

• Från Mali har vi Uromastyx maliensis. De kan bli ca 38 cm i totallängd och väga ca 400 gram. Grundfärgen är oftast svart med gula markeringar på ryggen.
• Uromastyx ornata kommer från den arabiska halvöns västra sida, från Sinai till norra Jemen. De blir max 30 cm i totallängd med en vikt på 300 gram. Detta är en av de få arterna av dabbagam där det är lätt att se skillnad mellan könen. Hanen kan vara grön, limegrön, rostfärgad eller blå eller en kombination av dessa färger. Honan är brunorange till brun med en sparsammare teckning.
• Uromastyx aegypticus, kommer som namnet antyder från Egypten men även från den arabiska halvön. Den största arten av dabbagam som kan bli upp till 75 cm i totallängd. Är ganska enfärgat gråbrun till halmfärgad.
• Marockansk dabbagam, Uromastyx acanthinurus, lever längs Saharas nordvästra delar. Kan bli 43 cm i totallängd och väga 600 gram. Det är en av de färggrannaste dabbagamerna. De kan vara mönstrad i rött, gult, orange eller grönt. Färgerna blir klarare med ökad ålder och då ödlan är uppvärmd.
• Sudanesisk dabbagam, Uromastyx ocellata, lever längs Saharas södra delar. Är en av de färgrikaste arterna med 7-8 tvärband på ryggen med runda markeringar i rött, gult, blått eller grönt. Blir ca 30 cm lång.
• En mer ovanlig men intressant art är den indiska dabbagamen, Uromastyx hardwicki, som kommer från norra Indien och Pakistan. Den anses vara den mest primitiva arten och avviker genom sin betydligt mindre taggiga svans. Den är inte så färgrik som många av de övriga dabbagamerna utan gulbrun till brun.

Många är viltfångade

En stor del av de dabbagamer som säljs är fortfarande viltfångade. Som exempel kan nämnas att under de fem åren 2006-2010 exporterades legalt över 80 000 viltfångade dabbagamer från sina ursprungsländer. En viltfångad ödla är oftast betydligt billigare än en som är uppfödd i fångenskap. Dock har viltfångade djur ofta mycket hälsoproblem varför de på sikt ofta blir betydligt dyrare.

Skötsel av dabbagam – utgå från den naturliga miljön

Dabbagamer är ett extremt värmeälskande släkte. Detta är ganska lätt att förstå när man tänker på deras naturliga ursprungsområde. Det sträcker sig över hela Nordafrika söder och norr om Sahara, hela Arabiska halvön, samt bort till Pakistan, södra Afghanistan och norra Indien. Miljön i dessa områden är oerhört karg, ofta bestående av så kallad stenöken. Det är mycket sparsamt med vegetation och nederbörd. Förutom dabbagamer är det inte många djur som är aktiva dagtid i dessa trakter.

Den enda arten som lever i en mer traditionell sandöken är Uromastyx Maliensis. I deras utbredningsområde saknas det klipp- och stenöken. Även omgivningstemperaturen avviker något för denna art genom att den kan vara ännu varmare än i övriga regioner.

Varierande temperatur

Temperaturen dagtid kan variera från 0 grader på vinter till 55 grader på sommaren. Den dagliga variationen från dag till natt kan vara så stor som 35 grader. När ödlan är kall och vill värma sig sänker den kroppen mot underlaget och gör kroppen plattare. Ju varmare den blir desto mer höjer den kroppen från underlaget. Har den möjlighet till att söka sig upp på en liten höjd eller klippa så utnyttjar den även vinden som en nedkylande faktor. Om inte dessa åtgärder räcker för att kyla ner kroppen så söker den skydd i skugga, i en ”bohåla” under marken eller inne i klippskrevor. Mätningar har visat att då utetemperaturen är 33,5 grader, så är temperaturen i en håla 50 cm under markytan ca 26 grader.

Även kroppsfärgen ändras som en anpassning till temperaturen. Ju kallare ödlan är desto mörkare är färgen.

Anpassade till torka

Dabbagamer är också extremt välanpassade till torka. Det finns dokumenterade fall där ödlor levt i områden som inte fått något regn alls under 10 år. Även ur denna aspekt gör bohålan nytta eftersom den ger skydd mot låg luftfuktighet. Mätningar har utförts där luftfuktigheten utanför bohålan var 10% medan den inne i bohålan var 35%. Ödlan har anatomiskt anpassats till en torr miljö genom att den återtar merparten av vätskan från urinen. De tömmer endast ut de fasta vita slaggprodukterna från njurarna. Dabbagamerna kan fnysa ut saltöverskott från kroppen via körtlar i näsan. Det är därför helt normalt att man ibland ser som ett vitt pulver runt ödlans näsborrar.

Vissa dabbagamer lever i fuktigare miljö

Det finns dock ett par arter av dabbagamer som är anpassade till att leva i en betydligt högre luftfuktighet:
Uromastyx hardwicki, den indiska dabbagamen, lever året om i ett klimat där temperaturen inte understiger 18 grader. Och luftfuktigheten understiger aldrig 50%. Den kan gå upp till så mycket som 85%.
Uromastyx benti kommer från Jemen och Oman på södra arabiska halvön. Där har ursprungsmiljön så hög luftfuktighet som 75-95% på grund av morgondimma från havet och dagg i underlaget.

Den sparsamma nederbörden i utbredningsområdet kommer vanligen vår och höst. Detta leder till mycket varierande tillgång till vegetation. Under dessa perioder är temperaturen relativt låg och dabbagamer är ofta aktiva hela dagen. När temperaturen ökar fram emot sommaren har ödlan i stället två aktiva perioder, under morgon och sen eftermiddag. Mitt på dagen när det är som varmast drar den sig undan i sin bohåla.

Halvdvala

Några arter kommer från bergsmassiv i det inre av Sahara. Där är det vintertid en så kall miljö att de går in i en sorts halvdvala. De sover då mest i sin bohåla men går varmare dagar ut och värmer upp sig mitt på dagen.

Bohålan

Bohålan är som nämnts ovan mycket viktig för dabbagamen. Det finns beskrivet i litteraturen att man mätt upp bohålor som legat 1,8 meter under markytan och vars gång varit upp till 10 meter lång. Vanligare är annars att gången är upp till 2 meter lång och att hålan ligger max 1,2 meter djupt ner i marken. Bohålan kan grävas ut även i ett extremt hårt underlag av sten och grus tack vare de mycket kraftiga frambenen. Om ödlan blir skrämd flyr den ner i sin håla och blåser upp kroppen så att den kilas fast. Ingången blockeras med den taggiga svansen.

Maten i det vilda

Den vilda födan till vuxna ödlor utgörs av blad, blommor, skott och fröer. Under den extremt varma sommaren är tillgången på färska vegetabilier mycket sparsam, utan den mesta kosten utgörs nu av fiberrikt torrt gräs och torra fröer.

Bur/terrarium

I takt med att vi lär oss mer och mer om reptilers anatomi och fysiologi, så har det blivit alltmer klarlagt hur viktigt det är att försöka återskapa en så normal miljö som möjligt för djuren i fångenskap. Att ständigt leva i en onaturlig miljö, där man inte kan utföra sina naturliga beteenden, leder till kronisk stress. Kronisk stress leder i sin tur till en negativ påverkan på immunförsvaret, varför sjukdomar lättare utvecklas.

Storlek och material

Dabbagamer är aktiva ödlor som behöver mycket plats. De kan hållas ensamma, i par, eller i grupper om en hane och två eller flera honor. Däremot bör inte en unge sättas ihop med en vuxen ödla. Ju mindre terrarium desto större risk för aggression eller stress. Inred terrariet med visuella barriärer som klippor, växter och korkstycken. Det är viktigt för att minska stressen från andra ödlor i terrariet.

För en ensam ödla som blir max 40 cm lång är minimimåtten på terrariet ca 120 cm långt och 55 cm brett. För varje ytterligare ödla bör ytterligare 80 cm läggas till längden av terrariet. Trängsel kan leda till aggressioner och stress, då det underlägsna djuret inte har någon plats att fly undan till. Stress i alla former är en av de vanligaste orsakerna till aptitlöshet och sjukdom hos reptiler.

Träterrarier är oftast bättre än glasterrarier till dabbagamer eftersom träet isolerar bättre och behåller den höga värmen som ödlan trivs i. Tänk dock på att insidan av träet måste täckas med vattenavstötande akvariesilikon eller liknande material för att inte suga åt sig fukt. Och för att kunna rengöras och desinficeras ordentligt.

Terrariet bör täckas av galler så att ödlan inte kan rymma. Gallret tillåter även ventilering av terrariet.

Underlaget

I sin naturliga miljö tillbringar dabbagamen mycket tid i klippskrevor och jordhålor för att undvika den starka hettan dagtid. Som ett resultat av detta utsätts de för ett mikroklimat, dvs ett klimat som avviker från det klimat som mer högbenta djur utsätts för. Det är framför allt luftfuktighet och luftrörelser som blir annorlunda i ett mikroklimat. Luftfuktigheten blir ofta högre vid marknivån i naturen än en meter högre upp. Detta skiljer sig helt från inomhusklimatet i våra centraluppvärmda lägenheter och hus, där luftfuktigheten i stället blir extremt låg. Låg luftfuktighet leder till uttorkning av djuret – med varje andetag förlorar reptilen kroppsfuktighet. Kronisk uttorkning vet vi numera är den största riskfaktorn då det gäller utveckling av njursjukdomar hos reptiler.

I fångenskap är det alltså viktigt att underlaget i terrariet medger bildandet av mikroklimat på olika ställen. Dessutom bör underlaget helst bestå av något som ödlan kan gräva ner sig i. Att kunna gräva ner sig är ett viktigt sätt för reptiler att skydda sig från både kyla och värme. Underlag av en blandning av natursand, jord, lera eller grus är därför att föredra. Ett fast underlag är även viktigt så att ödlan kan röra sig på ett naturligt sätt. En nackdel med naturliga underlag är att ödlan ofta får i sig en del av underlaget då den äter. Jord och grus, men framför allt fin sand, orsakar lätt förstoppningar. Ett underlag som är 5-6 cm tjockt räcker om det finns konstgjorda grottor och tunnlar. Placera ut ett par flata stenar som får fungera som utfodringsplats så att ödlan inte får i sig av underlaget när den äter.

Nedsölad ytbeläggning skopas bort allt eftersom det uppstår. Allt underlag (sand+jord) byts ut ca var tredje vecka. Stenarna rengörs och kokas, alternativt upphettas i ugn var tredje vecka.

Nackdelar med andra typer av underlag.

• Tidningspapper:  medger ej mikroklimat, medger ej grävande.
• Bark:  idealisk miljö för kvalster och mikroorganismer, kan ge stora skador om äts upp, uttorkande.
• Hyvelspån:  kan avge skadliga oljehaltiga ångor.
• Växtfibrer:  idealisk miljö för kvalster och mikroorganismer, uttorkande.

Inredning

Vissa arter av dabbagamer, t ex Uromastyx benti och Uromastyx ornata, tycker om att klättra och tillbringar mycket tid i buskar och låga träd. Därför bör det även finnas tillgång till klättergrenar, korkbark och stora stenar/klippor. Det är viktigt att noga förankra stenar och klippblock i terrariet så dessa inte ändrar läge och riskerar att krossa en ödla som grävt sig in under dem.

Någon form av gömställe/bohåla bör finnas så att ödlan kan dra sig undan närgången uppmärksamhet. Gömställen bör finnas i både terrariets varma och kalla ände. Har du flera ödlor i terrariet så måste det finnas tillräckligt med gömställen för alla djur. Alternativt måste du ha ett minst 25 cm tjockt lager av underlaget så att ödlan själv kan gräva sig en bohåla.

Bohålan ska vara relativt låg i takhöjd eftersom ödlan gärna vill ha kontakt med ryggen mot taket. Den ska vara precis så stor att ödlan kan gå in och vända sig i hålan. Helst ska hålan vara förbunden med en lång gång, t ex av PVC-rör, för ödlan att ta sig in via. Fyll lådan till hälften med mycket lätt fuktad sand eller vermikulit. Begrav sedan lådan och röret till hälften i terrariets underlag samt täck den med t ex stora barkstycken. Temperaturen inne i gömstället bör vara mellan 27-29 grader dagtid och 20-22 grader nattetid.

Temperatur

Dabbagamer är oerhört väl anpassade till en extremt varm miljö med intensivt ljus. De är också anpassade för stora skillnader mellan dag- och nattemperatur.

Dagtid bör temperaturen i den kalla delen av terrariet vara som lägst 28 grader. I den varmare delen bör temperaturen dagtid ligga mellan 40-45 grader. Dessutom måste ödlan ha tillgång till en solbadningsplats – med både värme och UV-ljus – där temperaturen uppgår till ca 50-55 grader! Nattetid bör temperaturen i hela terrariet ligga mellan 18-20 grader. Den optimala temperaturen för de flesta arterna av uromastyx ligger mellan 39-42 grader. I det värmeintervallet fungerar deras kroppar bäst. En ödla som inte kan uppnå denna temperatur tillgodogör sig inte näringen i sin föda och uppvisar inte heller sina färger bra.

Det är viktigt att även se till att ödlans bohåla fungerar ungefär som i naturen. Temperaturen inne i bohålan sommartid bör ligga mellan 30-35 grader.

Tänk på att om flera djur bor i samma terrarium så måste det finnas separata solplatser med tillgång till upp till 50 graders värme för varje djur samtidigt! Alternativt måste solplatsen vara så stor att alla ödlor får plats där samtidigt. Denna höga temperatur krävs för att ödlan ska kunna värma upp sin kropp så att matsmältningen fungerar normalt.

Värmekällor

Värmen uppnås genom att kombinera olika värmekällor som t ex ljusramp med vanligt lysrör samt UV-lysrör; värmeslingor under maximalt halva terrariebotten; keramisk värmare (som enbart ger värme och ej ljus). Under natten får ingen vanlig belysning vara tänd eftersom vitt/gult ljus dygnet runt orsakar stress. Det är viktigt att komma ihåg att keramiska värmare alstrar en mycket kraftig värme vid fattningen, och därför kräver porslinsfattning. Undvik så kallade varma/heta stenar. Dessa har en inbyggd värmekabel som är tänkt att hålla värmen på en jämn nivå. Tyvärr krånglar ofta dessa värmekällor och ger en alldeles för hög värme. Eftersom reptiler har mycket dåliga värmereceptorer i huden, så är det inte ovanligt att de kan ligga på varma stenar och sakta steka sönder undersidan av magen.

Gissa dig inte fram till hur varmt det är i terrariet, utan mät upp temperaturen! Mät både dag och natt, på flera punkter på både låg och hög höjd i terrariet. Att låta dabbagamen leva i fel omgivningstemperatur, utan möjlighet att själv reglera kroppsvärmen, kommer att med tiden leda till allvarliga hälsoproblem. Det kan dock ta flera år innan resultatet ses. Se till att ödlan inte kommer i kontakt med värme- eller ljuskällorna! Dessa kan orsaka allvarliga brännsår.

Ventilation och luftfuktighet

En god ventilering är viktig i ett terrarium så att luften cirkulerar. Stillastående luft ökar risken för felaktig luftfuktighet, och det gynnar även anhopningen av mikroorganismer i terrariet. Det bör finnas minst en ventilationsöppning i vardera änden av terrariet på olika nivåer. På den svala sidan bör ventilationsöppningen sitta relativt lågt, och på den varma sidan högt. Detta skapar ett luftflöde i terrariet eftersom luften stiger uppåt när den värms upp.

Luftfuktigheten bör ligga mellan 30-40%. Skaffa en hygrometer och kontrollera värdet regelbundet.

Belysningen

Belysningen är viktig ur många aspekter. Den ska vara stark, det vill säga ge en ganska intensiv belysning för att efterlikna solen. Vidare ska den också återge färgerna i det som belyses på ett naturligt sätt. Slutligen måste den avge UVB-strålning. Att skapa ett så naturligt ljus som möjligt är inget man gör med en enda lampa i terrariet. Ofta måste ett flertal olika ljuskällor användas styrda av timers för att efterlikna gryning, middagsljus och skymning.

Alltför svag belysning är en mycket vanlig anledning till dålig aptit och tillväxt, dåligt utvecklade färger samt onormala beteenden.

UV-ljus

Utan tillgång till riktigt solljus eller UVB-strålning så kan ödlan inte tillgodogöra sig kalk i födan. Kalkbrist är den vanligaste sjukdomen hos reptiler i fångenskap. Den allra bästa källan till UV-strålning är solen. Eftersom vårt klimat kraftigt begränsar möjligheten att ha en ödla utomhus, så måste vi erbjuda UV-strålningen i konstgjord form. Det är i dagsläget omöjligt att säga om de lysrör och UV-lampor som säljs idag verkligen har fullgod effekt då det gäller att ge den erforderliga UV-strålningen. Vi har dock inget annat alternativ och måste vara noga med att tillgodose våra ödlor med denna typ av ljuskällor.

Sommartid, när temperaturen når över 26 grader eller mer, bör du låta din dabbagam få tillgång till naturlig sol. Låt den vistas utomhus så mycket som möjligt. Du kan bygga en bur att ha stående ute. Tänk dock på att det är viktigt att skapa en skuggig plats dit ödlan kan dra sig undan alltför stark värme.

Det finns ett flertal olika UV-belysningsalternativ:

• Ett så kallat fullspektrumlysrör avger en liten mängd av både UVA- och UVB-strålning. UVA är viktigt för reptilernas allmänna välbefinnande och för reproduktionsbeteende. UVB krävs för bildning av aktivt D-vitamin, som i sin tur krävs för kalkupptaget från födan. Lysröret bör stå på hela dagen. 12-14 tim sommartid och 10-12 timmar vintertid. Tänk på att lysröret inte får sitta högt ovanför djuret. Bästa avståndet är i allmänhet ca 30 cm ovanför ödlans favoritplats.
• Kvicksilverlampor avger starkare UVB-strålning än lysrör och passar ofta dabbagamer bättre eftersom dessa verkligen är solälskare. Bästa avståndet för dessa ligger ofta på ca 45 cm från ödlan. En del kvicksilverlampor avger även kraftig värme och de behöver därför porslinsarmatur precis som keramiska värmelampor. Svagheten hos kvicksilverlampor är att de har ett onaturligt färgspektrum och behöver kompletteras med annan belysning för att återge färgerna i terrariet på ett naturligt sätt. En annan nackdel är att kvicksilverlampor inte kan kontrolleras med dimmer eller termostat eftersom lampan inte mår bra av att slås av och på flera gånger.
• Framtidens reptilbelysning är förmodligen metallhalogenlampan. Det finns i dagsläget ett par produkter på marknaden som avger stark UVB-strålning. Fördelen med halogenlampan är att den inte avger värme. Den kan därför användas i ganska små utrymmen. Och den avger mycket intensivt ljus av ett spektrum som liknar solens strålning. Precis som en kvicksilverlampa så kan inte metallhalogenlampan kontrolleras med termostat.

Mät gärna UV-strålningen

Tillverkare av UV-belysning anger ofta att produkten håller mellan 2-3 år. Det visar sig dock att de förlorar sitt ljusspektrum långt innan röret/lampan går sönder. Därför bör de bytas ut var 6-12 månad. Enda sättet att vara helt säker på att UV-belysningen fortfarande fungerar är genom att mäta UV-strålningen med hjälp av en speciell mätare, Solarmeter 6.2.

Solplatsen

Ödlans solplats arrangeras med fördel på en upphöjd klippa, t ex skiffer. Temperaturen på stenens yta får inte överstiga 60 grader. Detta mäts bäst med en infraröd värmepistol. I naturen är det varmast i det starkaste solskenet. Det naturligaste stället att sola sig på är alltså på det varmaste stället i terrariet. Genom att ha en upphöjd plattform kan underdelen av denna samtidigt utnyttjas som ett varmt gömställe. Det är mycket viktigt att ödlan inte kan komma i kontakt med lampan/röret och bränna sig.

Fotoperiod

Om möjligt så ska man försöka återskapa en naturlig säsongsvariation även i terrariet. Det innebär att belysningen bör vara tänd mellan 12-14 timmar under sommaren och 8-10 timmar under vintern.

Övrigt om belysning

Både ljus- och värmekällor bör regleras med hjälp av timer. Då riskerar man inte att glömma att koppla på värme och ljus under tillräckligt många timmar varje dag. Med hjälp av timer blir du mindre bunden av att passa de tider som olika lysrör och värmekällor kräver. Som nämnts ovan kan dock inte kvicksilverlampor och metallhalogenlampor kontrolleras av timer.

Det är viktigt att inte använda sollampan som enda belysningskälla i terrariet. Den måste kompletteras med andra typer av belysning för att skapa ett så naturligt ljus som möjligt i terrariet. Du kan antingen ha ett dagsljuslysrör med färgtemperatur på 5500-6000K, eller en vanlig metallhalogenlampa (ej UV-producerande) som finns i en mängd olika färgtemperaturer. Metallhalogenlampor är utmärkta att använda eftersom de även ger en stark ljusintensitet. Slutligen kan du behöva ha en vanlig spotlight riktad mot samma område som sollampan belyser, för att se till att solplatsen är den varmaste punkten i terrariet.

Utfodring

Det har under många år varit omdiskuterat vilken typ av föda en dabbagam ska äta.  Om man undersöker matsmältningssystemet så tycks dabbagamer vara skapade för att huvudsakligen bryta ner vegetabiliskt material. En del studier av vilda dabbagamer har visat att framför allt unga djur ofta fångar insekter av olika slag. Vuxna djur tycks i det vilda däremot vara strikta vegetarianer. Eftersom vi aldrig kan erbjuda våra ödlor en helt optimal miljö i fångenskap rekommenderar vi att dabbagamer endast ska utfodras med vegetabilisk föda. Även om de ibland äter animaliskt protein i det vilda innebär denna typ av föda en större ansträngning på njurarna än vad vegetabilisk föda utgör. Eftersom alla reptiler i fångenskap löper stor risk att utveckla njursjukdomar är det klokt att undvika all onödig belastning på njurfunktionen.

Sallad

Dabbagamer av alla åldrar bör dagligen erbjudas en salladsblandning att äta. En vuxen dabbagam kan dock ha en fastedag per vecka. Då efterlikas tillståndet i det vilda, där tillgången till föda ofta är sparsam.

Mörkgröna bladiga grönsaker som t ex romansallad, rödbladig sallad, kinakål, endiver, escarollsallad, frissésallad, maskros (både blommor och blad), rödklöver, mangold, spenat, persilja, och broccoli ska utgöra basen i ödlans salladsblandning.  Annat som kan blandas in är blandade ogräs, groblad, svartkämpe, vicker, käringtand, fibbla, snårvinda och åkervinda, nate, rödmalva (både blommor och blad), pumpa, squash, morot, dill, rosmarin, salvia samt olika grässorter. En stor favorit för dabbagamer samt andra reptiler är hibiskus, både blommorna och bladen. Dabbagamer tycks annars vara speciellt förtjusta i gula blommor. Andra ätbara blommor är t ex penséer, violer, rosenblad.

Hacka salladsblandningen fint och lägg i en skål, spraya vatten över blandningen just före utfodringen. Pudra blandningen med ett rent kalktillskott vid varje utfodring.

Frukt

Frukter som kan användas i fodret är t ex äpple, blåbär, körsbär, tranbär, fikon, druvor, guava, mango, papaya, persika, päron, jordgubbe samt olika typer av melon. Tänk dock på att frukt endast ska ges i mycket små mängder eftersom de innehåller mycket socker och lite fibrer. Mycket frukt i kosten kan orsaka tarmstörningar.

Fröer och baljväxter

Många uppfödare rekommenderar även att dabbagamer bör ha konstant tillgång till en liten mängd torra fröer och baljväxter. Till exempel gröna och röda linser, gula och gröna bönor, sesamfrö, majskorn, sojabönor, vete, korn, havre, ris, hampa, skalat solrosfrö och hirs. Köp helst denna typ av föda på hälsokostaffär för att få god kvalitet på produkterna.

Tillskott med mera

Fodret bör variera över året precis som i naturen. Under högsommaren kan andelen torr fröblandning öka, precis som i naturen.

Många dabbagamer är mycket förtjusta i bipollen. Det är en produkt som de stöter på i det vilda och som innehåller många viktiga vitaminer. För en ödla med dålig aptit kan en liten mängd bipollen ofta vara en bra aptitretare. Bipollen finns att köpa på hälsokostaffärer.

Tänk på att ensidig kost kan leda till sjukdomsproblem. Att bara äta olika kål-grönsaker kan t ex orsaka nedsatt sköldkörtelfunktion. Mycket spenat och persilja kan i stället ge påverkan på njurarna. Bästa sättet att undvika diverse foderframkallade hälsoproblem är att se till att din dabbagam erbjuds, och även äter, en mängd blandade grönsaker dagligen.

Hur ofta multivitaminer bör ges beror på hur väl och varierat ödlan utfodras. Det kan behöva användas från 2 gånger i veckan till 2 gånger i månaden.

Då ödlan utfodras med insekter bör dessa alltid vara pudrade med ett kalktillskott.

Maten bör erbjudas tidigt på morgonen och sättas in i den svalare delen av terrariet. Tänk på att helst erbjuda maten på en flat sten. Då får ödlan inte i sig bitar av underlaget så lätt.

Vatten

Enligt djurskyddslagen ska alla djur i fångenskap ha tillgång till vatten. Eftersom Dabbagamer är känsliga för fukt i underlaget bör vattenskålan vara så tung att ödlan inte kan välta den. Skålen bör bara stå framme några timmar/dygn för att inte öka luftfuktigheten i terrariet.

Individer som inte äter måste erbjudas vatten regelbundet eftersom ödlan annars blir uttorkad. Dehydrerade djur har begränsad förmåga att bryta ner proteiner. Erbjud därför aldrig insekter eller torra bönblandningar till en mager uttorkad dabbagam. Man riskerar då att  dabbagamens njurar skadas.

Vinterdvala (Brumering)

Brumering innebär en period av inaktivitet när omgivningen är kärv. Till skillnad från en äkta vinterdvala, när djuret sover djupt och ämnesomsättningen är helt avslagen, så innebär en brumering att ödlan är vaken men ganska passiv. Den drar sig undan och sover merparten av tiden, men kan komma fram en kort stund varje dag för att värma sig lite och äta lite.

Brumering eller inte brumering

Huruvida man ska låta sin dabbagam få gå in i en brumeringsfas under vintern eller inte är fortfarande ganska omdiskuterat. Vissa anser att det är nödvändigt för avelsdjur men inte att rekommendera för sällskapsödlor. Andra anser att en brumering är en alltför stor riskfaktor för utveckling av olika infektionssjukdomar. Detta eftersom immunförsvaret försvagas under vintervilan. Dessa anser att man i stället bör öka belysningen under vintern för att ”lura” ödlans kropp att tro att det är sommar året runt. Vem som har rätt och om vi ska låta ödlorna brumera eller inte är fortfarande oklart. Dabbagamen har inte hållits så länge i fångenskap att det finns helt säkra råd att ge. Nedan följer alltså en sammanfattning av de tre olika grundrekommendationer som brukar ges:

1. Ingen brumering alls. Istället ökas tiden då belysningen är påslagen till ca 14 timmar per dygn. Och temperaturen ökas i både den svala och den varma delen av terrariet, dock med max 5 grader. Avsikten är alltså att ödlan inte ska märka någon säsongsvariation mellan sommar och vinter.
2. För en vanlig ”sällskapsödla” räcker det vanligen med att erbjuda den en liten sänkning av rumstemperaturen under några veckor.
3. Genomföra en ordentlig brumering. Exakt hur mycket temperaturen och belysningen ska minskas samt hur länge förändringen ska pågå varierar mellan olika uromastyxarter. Olika uppfödare ger olika rekommendationer. Eftersom en felaktigt utförd brumering kan vara skadlig för ödlans hälsa bör man inte ge sig på detta om man inte har bra rådgivning från en erfaren uppfödare.

Efterlikna naturlig temeraturförändring

Generellt för en brumering gäller att man försöker efterlikna den normala temperaturförändring som sker i deras ursprungsmiljöer. Det görs genom att under 4-12 veckor sänka dagstemperaturen med 15-20 grader och natttemperaturen med 5-10 grader nattetid. Samtidigt ändras dygnsrytmen så att belysningen är tänd ca 6-8 timmar per dag. Ödlan ska dock hela tiden ha tillgång till en sol/värmekälla som är påslagen 6-8 timmar/dag. Det är viktigt att de vid behov kan värma upp sig till optimal temperatur.

Dabbagamen ska fortfarande ha tillgång till mat, men i mindre mängd och mindre ofta än vanligt. Avlägsna dock den torra frö/lins/ärtblandningen för att inte belasta njurarna under en period när ödlan kan vara relativt uttorkad. När dvalningsperioden avslutas ska värme och ljus successivt ökas över ett antal veckor. När ödlan är normalt pigg och aktiv återgår man till de normala utfodringsrutinerna igen.

Under brumeringen kan vissa ödlor fortsätta att vara aktiva 6-8 timmar per dag. Andra ödlor kan sova en vecka i taget. Så länge den uppför sig normalt när den är vaken är det ingen anledning till oro. Om ödlan försöker sitta kvar och sola länge efter att belysningen slagits av, eller om ödlan märkbart förlorar vikt, så bör dock brumeringen omedelbart avslutas.

Reproduktion

De flesta arter av dabbagamer blir könsmogna vid 3-6 års ålder. Eftersom många arter inte får sina klara färger och mönster förrän vid könsmognaden kan det vara svårt att könsbestämma en ung dabbagam. På insidan av låren får alla arter utom Uromastyx benti och U. princeps så kallade femoralporer. Detta är små körtlar i huden som utsöndrar ett vaxartat sekret som innehåller doftsignaler. Porerna är större hos hanar än hos honor.

Äggläggning

En gravid hona kan lägga mellan 8-28 ägg. Äggen läggs i en håla i sandblandad jord. Det är alltså viktigt att se till att det finns en lämplig plats att gräva på i terrariet när äggläggningstiden närmar sig. Ofta vill honan kunna gräva en djup håla, ibland lika djup som kroppen är lång! För att det ska bli en grop för äggen krävs att underlaget är lätt fuktat. Annars faller materialet ihop så ingen grop bildas. Det bör även vara uppvärmt till ca 28-32 grader med hjälp av en spotlight, inte med värme underifrån. Äggen läggs vanligen 4-6 veckor efter parning. Observera att ödlehonor kan lägga ägg även om de inte lever med en hane. Äggen är då obefruktade.

Skötsel av dabbagam – hygien

Tillsammans med utfodringen så hör hygienen till det viktigaste området för en reptilägare att behärska. Många bakterie- och svampinfektioner drabbar reptiler i fångenskap. Det beror ofta på deras dagliga utsatthet för förorening med avföring, samt en fuktig smutsig omgivning. I det vilda har dabbagamen stora områden av land att röra sig på, där avföring och matrester kan spridas. Djuren kommer så gott som aldrig i kontakt med detta material. För ödlor i fångenskap är förhållandet annorlunda. Djurägaren får föra en ständig kamp för att förhindra ansamling av bakterier på grund av kontinuerlig deponering av avfall och matrester.

Burhygienen är viktig

Buren måste hela tiden hållas ren och torr. Alla föremål som smutsas ner med avföring eller urin ska så snart som möjligt avlägsnas och rengöras eller bytas ut. Burinredningen ska arrangeras så att den lätt kan rengöras. Eftersom människan av naturen är ganska lat, så blir rengöringen utförd oftare ju enklare den är att göra. Se alltså till att burinredningen är funktionell hellre än vacker!

Avföring, urin och matrester måste avlägsnas så snart de uppstår. Underlaget i terrariet bör bytas ut en gång per vecka-varannan vecka. Inredningen inklusive mat- och vattenskålar, måste avlägsnas, rengöras och desinficeras minst en gång i månaden, och hela terrariet ett par gånger om året. Ett lämpligt desinfektionsmedel är 0,2% klorhexidin.

Vanliga sjukdomar hos dabbagamer

Metabolic Bone Disease/Benskörhet

Sjukdomen orsakas av felaktig utfodring, där balansen mellan kalcium och fosfor blivit fel. Brist på tillgång till UV-ljus orsakar dessutom D-vitaminbrist, vilket i sin tur påverkar upptaget av kalcium från födan. Då blodnivån av kalcium sjunker försöker kroppen kompensera detta genom att bryta ner skelettvävnad och därmed frisätta kalcium. Normal skelettvävnad ersätts så småningom av en svagare bindväv.

Vanliga symtom på benskörhet hos dabbagam:

• Minskad aptit.
• Förstoppning Muskeldarrningar i benen. Nedsatt tillväxt.
• Missbildade eller brutna ben.
• Mjuk käke.
• Krokig ryggrad. Bakbensförlamning.
• Ödlan blir även svag i muskulaturen och orkar inte längre resa upp kroppen från underlaget.

MBD är en livshotande sjukdom om den inte kommer under behandling i tid. Problemet är att sjukdomen vanligen har utvecklats sakta under många månader. Det tar i allmänhet lika lång tid att behandla djuret. Behandlingen består av alltifrån ändrad utfodring och miljö, till injektionsbehandling med kalk, antibiotika, vitaminer och ibland hormoner. Många Dabbagamer kan återhämta sig, men ibland kvarstår någon typ av skelettskada hela livet.

Värpnöd

Värpnöd innebär att den dräktiga ödlehonan inte kan lägga ett eller flera ägg. Ibland ”stannar” äggen kvar i äggstockarna, ibland i äggledaren. Orsaken kan vara allt ifrån felaktig utfodring eller miljö, till infektioner i könsorganen eller missbildade ägg. Diagnosen ställs med hjälp av röntgen. Behandlingen är oftast kirurgisk.

Förstoppning

Förstoppning orsakas nästan alltid av att ödlan äter av sitt underlag i terrariet, t ex bark, småsten eller sand. Om ödlan dessutom är uttorkad bakar materialet ihop sig till stora hårda klumpar som orsakar smärta och inte kan passera genom den smala tarmen. Förstoppning kan även orsakas av andra sjukdomar som medför att något organ trycker på tarmen och försvårar passagen genom denna. Det kan vara njursjukdom, tumörer i bukhålan eller värpnöd.

Symptomen är oftast ganska självklara i och med att ödlan inte längre tömmer tarmen. Det kan dock ta många veckor innan ödlans allmäntillstånd påverkas så pass att ägaren blir medveten om att ödlan faktiskt är sjuk. Ju längre det dröjer med att sätta in behandling, desto större och mer kompakt kan materialet ha hunnit bli i tarmen. Då kan det vara svårt att bota sjukdomen.

Nysningar och vitt pulver runt näsan

Detta är vanligen inte ett tecken på sjukdom. Dabbagamens naturliga sätt att korrigera saltbalansen i kroppen är att nysa ut överskottsmängder av olika salter via näsborrarna. Det ansamlas då ett vitt pulver runt näsborrarnas mynningar. Om din ödla ständigt nyser och har vitt sekret vid näsan kan det dock vara ett varningstecken att den lever i en alltför torr miljö.

Bölder

Bölder kan uppstå här och var på kropp och ben och är oftast ett resultat av riv- eller bitsår orsakade av andra Dabbagamer i terrariet. I lindriga fall ses en svullnad på kroppen. Vid allvarligare fall kan ett bitsår i en tå eller ben leda till en svullnad runt en led.

Behandlingen består vanligen i en kombination av antibiotikabehandling och kirurgisk öppning och tömning av bölden. Om infektionen har gått in i skelettet så krävs det ibland att en tå eller fot amputeras.

Hudinfektion

Dabbagamer drabbas ibland av hudinfektioner av en bakterie som har specialiserat sig just på ödlor inom agamfamiljen, devriesia agamarum. Diagnosen kan ställas först efter en bakteriologisk odling. Det är dock en mycket svår diagnos att ställa för ett laboratorium som inte är vant vid att hantera reptilprover. Därför misstas sjukdomen sannolikt ofta för något annat problem. Bakterien är mycket tålig mot flertalet vanliga antibiotika varför det är viktigt med rätt diagnos för att kunna sätta in rätt behandling.

Bakterien orsakar oftast skador runt munnen och på svansen. Det bildas gula krustor och om dessa pillas bort blöder det ofta på underliggande hud. Tyvärr är bakterien mycket svår att bli av med varför det hos många ödlor blir kroniska hudproblem eller till och med förvärras till blodförgiftning och dödsfall.

Skötsel av fler exotics »

Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din dabbagam blir sjuk.

Rätt skötsel av din dabbagam är viktigt.