Skötsel av Ökenråtta (Gerbil)

Den mongoliska ökenråttan (Meriones unguiculatus) är en liten gnagare som hör hemma i ökentrakterna av Mongoliet och nordöstra Kina. Gerbilen är ett grävande, socialt djur som är aktivt både under dag och natt. Deras hålor utgörs av komplicerade tunnelsystem med många ingångar, bohålor och matavdelningar.

Deras naturliga pälsfärg är agouti/viltfärg, med i huvudsak brun päls med mörkpigmenterad hud, ljusare brunt mot vitt på undersidan (bröstkorg och mage), och mörkare längs ryggen. Andra färgvarianter som finns är svart, vit och kanel. Likaså förekommer kombinationer av svart eller brunt med ett vitt band runt bröstkorgen. Gerbilen har en doftkörtel som sitter mitt på bukens undersida och ses som en hårlös brun fläck.

Gerbilen är en nyfiken, vänlig och nästan luktlös gnagare. Det gör den till ett populärt husdjur. Den har anpassat sig väl till fångenskap, och tycks vara relativt fri från vanligt förekommande infektiösa sjukdomar. Ökenråttan brukar varken bitas eller slåss, de är lätta att hålla rena, och relativt enkla att hantera. En gerbil blir vanligen 2-4 år gammal.

Skötsel av ökenråtta – utfodring

I det vilda lever djuret på blad, frön, rötter och andra växtdelar. Gällande rekommendationer för utfodring i fångenskap säger att man ska ge gnagarpellets innehållande 20-22% protein. Det finns även fröfoder som säljs för ökenråttor, men dessa ska bara ges som tillskott till basfodret pellets. Ökenråttor föredrar solrosfrön framför pellets, men dessa frön innehåller låg nivå kalcium, men mycket fett och kolesterol. Om man bara utfodrar med fröfoder, leder detta ofta till fetma och bristsjukdomar. Andra tillskott till fodret kan vara sockerfria frukostflingor, fullkornsbröd av vete, pasta, ost, färsk frukt och grönsaker – allt i måttlig mängd. Nya fodermedel måste introduceras successivt.

Gerbiler bör alltid ha tillgång till hö även om de är huvudsakligen sädätande djur. De bör också ha tillgång till kvistar (äppelträd, päronträd, bok, vide) så att de kan slipa ner framtänderna kontinuerligt.

Dräktiga och digivande honor kan man ge lite extra protein i form av ost och hårdkokt ägg.
Unga djur börjar äta fast föda vid 2-3 veckors ålder. De bör avvänjas vid 4 veckors ålder. Den första fasta maten bör utgöras av små frön och lite blandade frukter och grönsaker. Proteinrika fodermedel bör inte ges förrän efter 6 veckors ålder.

Tänk på att gerbiler gärna gräver ner sin mat/matskål i strömaterialet. Det är helt normalt och gerbilen kommer att hitta maten igen. Ta bort färskfoder vid dagens slut så att det inte ligger och möglar eller surnar.

Vatten

Gerbiler i det vilda inte behöver mycket vatten. De får i sig det mesta från maten de äter. Men en ökenråtta i fångenskap ska tillförsäkras ständig tillgång till rent vatten. Otillräcklig vattentillgång kan leda till infertilitet, minskad kroppsvikt, och eventuellt dödsfall. Vatten kan ges i vattenflaskor. Det är ett bra sätt att minska förorening av vattnet. Se alltid till att flaskan står tillräckligt lågt för djuret att lätt nå den. En vuxen gerbil dricker vanligen 4-10 ml vatten per dag. Även om denna mängd bara är en bråkdel av flaskans innehåll, så ska vattnet bytas dagligen, inte bara då flaskan är tömd!

Hantering 

Gerbilens naturliga vänlighet och nyfikenhet medför att den är ganska enkel att hantera. De flesta gerbiler går fram till en hand som införs i buren. Sedan kan den lätt gripas i handflatan, eller fattas vid svansbasen. Se noga till att bara ta tag vid svansbasen, eftersom huden längre ner på svansen lätt dras av.

Gerbiler tycker om att klättra upp på axeln. Den blir lätt tam om man hanterar den försiktigt och låter den springa fritt upp och ned för armen. Får gerbilen dessutom ett solrosfrö eller en jordnöt när den är hos sin ägare kommer den till slut gärna frivilligt upp.

Buren

Burens utformning

Det finns flera olika typer av burar som är lämpliga för ökenråttor. Många av dessa är redan utrustade med ”möbler”, som t ex motionshjul, tunnel och bolåda. Dessa möbler, likaväl som ett tillräckligt djupt lager strö att gräva i, är nödvändigt för att djuret ska trivas. Tänk på att ett motionshjul ska ha stor diameter så att gerbilen inte springer med böjd rygg. Det bör också ha en solid springyta, så att inte svans eller fötter blir klämda i ett galler. Hjulet ska vara så stort att gerbilen inte tvingas springa med böjd rygg.

Burens hörn bör vara avrundade för att minska tuggandet. Gerbilen kan lätt tugga sig igenom trä, tunn plast, och mjuk metall. Buren bör därför vara gjord av rostfritt stål, hållbar plast eller glas. Tänk på att behållare av glas eller plast kraftigt minskar ventilationen och kan leda till problem med temperaturen och luftfuktigheten. Dessa material kan vara lämpliga till burar om åtminstone en sida i buren är öppen för att tillåta luftcirkulation. Tänk även på att buren ska vara rymningssäker!

Enligt djurskyddslagen är minsta tillåtna golvyta för gerbiler 0,12 kvadratmeter. Den kortaste sidan måste vara minst 2,5 dm (25 cm). Har man det måttet på kortaste sidan, måste långsidan vara minst 4,8 dm (48 cm). Höjden på buren måste vara minst 2 dm. Vid grupphållning måste varje djur ha minst 0,06 kvadratmeter. Det innebär att en bur med ovanstående mått kan rymma endast 2 gerbiler. Observera att detta är minimimått, för stort kan det inte bli! Ett avelspar kräver betydligt mer utrymme. Lämplig temperatur för gerbiler är 15-25 grader, med en luftfuktighet mellan 30-50%. Eftersom gerbilen är lika aktiv dag som natt, är det bäst med en dagscykel med 12 timmars ljus.

Underlaget

Gerbilen trivs i burar med ett solitt golv med ett djupt lager strömaterial. Materialet måste vara rent, icke-toxiskt, absorberande, relativt dammfritt, och lätt att få tag på. Rivet papper och hyvelspån är att föredra. Förvissa dig om att hyvelspånet är fritt från mögel och annan förorening. Se till att strömaterialet är minst 5 cm djupt i buren så att gerbilen kan gräva naturligt. I bolådan är toalett- eller hushållspapper och rivet papper utmärkt material. Undvik trådigt material som kan trassla in sig i klor och fötter.

Gerbiler trivs bra i grupp

Gerbiler är sociala djur som brukar trivas bra i grupp, framför allt grupper av honor. De putsar varandra, brottas och sover tillsammans. De kan dock ibland bli aggressiva mot nykomlingar. Och de kan slåss om de hålls på små utrymmen, eller om de sätts ihop i vuxen ålder. Avelspar hålls tillsammans och introduceras för varandra före 10 veckors ålder. Hanen hjälper ofta till att uppfostra ungarna.

Hygien

Bur och utrustning ska rengöras noga åtminstone en gång per vecka. Ett undantag från detta är då det finns nyfödda ungar. Man bör då vänta tills ungarna är minst 2 veckor gamla. Andra faktorer som kan kräva ökad rengöring är antalet gerbiler i buren, vilken typ av strömaterial som används, samt burens konstruktion och storlek. Buren rengörs med hett vatten och ett icke-toxiskt rengöringsmedel. Därefter sköljs den noga. Vattenflaskor och matskålar ska rengöras och desinficeras dagligen.

Avel

Gerbiler ska paras ihop då de är könsmogna, vid 7-8 veckors ålder. De bildar monogama par som vanligen håller ihop hela livet. Den första parningen brukar ske runt 10-12 veckors ålder. Om paret splittras kan det vara svårt att kunna använda djuret i ett annat avelspar. Hanen deltar i skötseln av ungarna. Om hanen i stället flyttas ifrån buren under några veckor efter födelsen, kan detta leda till slagsmål då han senare återförs.

Dräktighetsperioden är vanligen 24-28 dagar. Om honan däremot paras direkt efter en förlossning, och alltså har diande ungar under nästa dräktighet, så kan denna dräktighet vara upp till 42 dagar. Kullstorleken är i medeltal 4-6 ungar. Ungarna föds blinda och nakna. Öronen öppnas vid 3-7 dagar. Pälsen växer ut vid 7-10 dagar. Framtänderna tränger fram vid 12-14 dagar. Ögonen öppnas vid 14-20 dagars ålder. Avvänjning sker efter ca 4 veckor.

Honans brunstcykel varar 4-6 dagar, med spontan ägglossning. Monogama par kan ge en ny kull var 30-40 dag, upp till totalt 6-7 kullar. Honan kan användas i avel till ca 18 mån ålder. Hanen är fertil till minst 24 mån ålder.

Unga gerbiler överges sällan, och brukar inte skadas eller ätas upp av föräldrarna. Faktorer som kan leda till att ungarna överges är små kullar, överdriven hantering av ungarna, brist på bomaterial, brist på ett område där boet kan gömmas undan. Om modern överger boet, kan ungarna uppfostras av fosterföräldrar om dessa har en egen kull i ungefär samma ålder. Handmatning av nyfödda gnagare är mycket svårt.

Sjukdomar hos ökenråttor

Luftvägssjukdomar

Nysningar, näsflöde och tung andning kan vara tecken på att gerbilen drabbats av en luftvägsinfektion. De kan få ”förkylningar”av virus precis som vi människor men kan även drabbas av bakteriella infektioner. Vid misstanke om bakteriell infektion och/eller lunginflammation behandlar man med antibiotika.

Epilepsi

Gerbiler har en ärftlig benägenhet att utveckla epileptiforma kramper. Förekomsten är 20% bland gerbilerna. Dessa kramper kan utlösas av skrämsel, hantering, eller ny miljö. Attackerna kan vara lindriga med lätt skakande. Ibland är de mycket kraftiga med våldsamma ryckningar i kroppen, krampaktiga rörelser och kollaps. Kramperna tycks inte ha några negativa långtidseffekter. I vissa fall kan mycket kraftiga kramper dock leda till döden. Det är dock sällsynt. Behandling med krampdämpande medel är inte nödvändigt, eftersom medicineringen i sig kan ge tråkiga bieffekter. Man kan försöka förebygga kramperna hos genetiskt predisponerade djur genom att hantera djuren mycket under de första levnadsveckorna. Och genom att tillförsäkra dem om en stabil miljö med god kost. Självfallet bör man inte avla på individer med denna defekt.

Tappad svans

Felaktig hantering av gerbilen kan leda till att pälsen lossar på svansspetsen. Detta händer då djuret fattas i svansspetsen. Den hudlösa svansen dör och ramlar bort. Änden brukar läka utan komplikationer. I vissa fall kan svansen behöva amputeras.

Nosdermatit – kal nos

Gerbiler kan tappa päls och få irriterad och sårig hud på nosen. Detta orsakas oftast av ett rödpigmenterat sekret från den Hardianska körteln. Denna körtel sitter bakom ögat och bildar ett sekret som tömmer sig vid ögat. Därifrån rinner det in i näsan via tårkanalen. Detta sekret blandas med saliv och sprids över pälsen då gerbilen putsar sig. Vid överproduktion kan det rinna direkt från ögat. Problem uppstår då körteln producerar för mycket sekret. Orsakar till överproduktion kan vara stress till följd av överbeläggning eller allmänt dålig skötsel, sjukdomar i andra delar av kroppen. Det kan också bero på reaktioner på miljöfaktorer, till exempel dammigt strömaterial, för hög luftfuktighet eller andra irriterande ämnen i miljön.

Nosdermatit ses oftast hos unga vuxna gerbiler. Det börjar som en lokal pälsförlust och sprids sedan till ansiktet, benen och undersidan av kroppen. I allvarliga fall kan sekundära bakteriella infektioner förekomma. Om sjukdomen behandlas tidigt med lämpligt antibiotikum, så läker det ofta. Om det inte behandlas tidigt kan behandling i senare skede vara utsiktslös.

Njursjukdom

Gamla gerbiler, 2,5-4 år gamla, drabbas ofta av avmagring, förlorad muskelmassa, dålig aptit och slöhet. Ibland ses även ökad törst och urinavgång. Dessa symptom stämmer in på njursjukdom. Behandlingen är enbart understödjande, med tonvikt på färskt rent vatten, vitamintillskott och mat för att förhindra stress, som annars i sin tur kan utlösa akut njursvikt.

Tumörer

Gerbiler har relativt hög benägenhet för cancer efter 2 års ålder. Äggstockstumörer är vanligt hos hongerbiler med dåligt avelsresultat. De kan besväras av oförmåga att få ungar, små kullar, eller ökat bukomfång. Alla dessa tecken kan även ses vid äggstockscystor.

Doftkörteln på buken är en annan vanlig tumörplats. Denna körtel sitter mitt på buken. Det är en hårlös oval brun struktur, som oftast är mer framträdande hos hanar. Körteln bildar ett orangefärgat sekret som används för att märka revir. Tumörer i denna körtel ser ut som bölder eller sår på magen. Vanligtvis är tumören godartad, men det är vanligt med sekundära bakteriella infektioner.

Huden är ett annat organ som kan drabbas av tumörer hos gerbiler. Plattepitelscarcinom och melanom är de vanligaste formerna. Melanom har en tendens att utvecklas runt öron, fötter eller vid svansbasen.

Många andra organ kan drabbas av cancer, men inte lika ofta. Kirurgisk åtgärd så tidigt som möjligt är den bästa behandlingsmetoden.

Tyzzers sjukdom

Den vanligaste infektionssjukdomen hos gerbiler är Tyzzers sjukdom, som orsakas av Clostridium piliforme, en tarmbakterie. Sjukdomen har hög dödlighet, framför allt hos unga gerbilhanar. Symptomen är ospecifika, och består framför allt av tufsig päls, slöhet, hopkrupen hållning och dålig aptit. Ibland ses diarré. Sjukdomen orsakar förändringar i hjärta, lever, lymfknutor och magtarmkanal. Diagnosen ställs vanligen vid obduktion.

Förebyggande åtgärder är viktiga. En hög renlighet och minimal stress minskar avsevärt risken för denna sjukdom. Tyzzers sjukdom drabbar i typiska fall gerbiler som stressats av avvänjning, transport och nya miljöer. Noga rengöring före införandet av nya djur är viktigt.

Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din ökenråtta blir sjuk.