Kastrering iller

Skälen till att kastrera en iller är desamma som för många andra djur. Kastrering gör illern infertil men minskar även risken för vissa sjukdomar.

Kastrering hanar

För hanens del görs det för att avbryta reproduktionsförmågan. Det kan även mildra humöret och den kraftiga hanillerdoften.

Kastrering honor

För honans del görs det självklart också för att avbryta reproduktionsförmågan, men framför allt för att förhindra att honan insjuknar i en obotlig blodbrist som annars ibland ses hos okastrerade illerhonor som inte blir parade. Utan en parning som avslutar löpningen så fortsätter honan löpa hela sommaren. Under löpet påverkar de honliga könshormonerna hennes benmärg så produktionen av nya röda blodkroppar hämmas. I takt med att de ”gamla” röda blodkropparna slits ut drabbas honan därför av blodbrist.

Kirurgisk eller kemisk kastrering?

Fram till ca 2010 kastrerades både han- och honiller rutinmässigt kirurgiskt. Rent tekniskt utförs ingreppet precis som på katt. Runt 2010 ändrades rutinen i många länder och numera är det vanligare att man gör en så kallad kemisk kastrering.

Anledningen till de ändrade rutinerna är att risken är mycket stor att illern några år efter kirurgisk kastrering insjuknar i vad som i dagligt tal ofta kallas för Cushings sjukdom, men som korrekt benämns hyperadrenocorticism.

När könskörteln (testikel eller äggstock) avlägsnas vid en operation så ”känner” hypofysen i hjärnan av att kroppen inte längre har tillgång till könshormoner. Hypofysen börjar då i stället stimulera binjuren så att den producerar könshormon utöver sin vanliga uppgift att bilda stresshormoner med mera. När hypofysen känner av att det finns könshormoner i kroppen igen så skickar den ut hämmande signaler för att försöka få binjuren att slå av på takten. Men eftersom binjuren egentligen inte är avsedd för denna typ av hormonproduktion så känner den inte igen de hämmande signalerna. Den fortsätter bilda mer och mer könshormon.
Till slut blir det så mycket så att illern får olika typer av sjukdomsbesvär. Oftast börjar illern tappa päls, först på svansen, sedan på bakdelen. En honas vulva svullnar upp som vid löp trots att hon är kastrerad, och en hane kan börja lukta ”haniller” och bli mer revirhävdande.

Genom att utföra kemisk kastrering i stället för att operera bort könskörtlarna har det visat sig att hypofysen inte alls reagerar på samma sätt. Genom denna åtgärd har förekomsten av sjukdomen hyperadrenocorticism minskat radikalt.

Kemisk kastrering av han- och honiller

Genom att sätta in ett chip som långsamt avger små halter av ämnet deslorelin erhåller hypofysen signaler att den ska hämma produktionen av könshormon i könskörtlarna. Den första effekten är dock en viss stimulans av könskörtlarna innan hämningen träder i kraft. Denna stimulans leder till att hanen/honan den första veckan efter insättandet av chipet kan verka mer ”hormonell” än vanligt.

Effekten beräknas hålla i sig ca 18 månader. Det förekommer dock ganska stora avvikelser från detta, så att för vissa illrar kan effekten sitta i 24 månader, men hos andra bara 12 månader. Typiska tecken på att effekten håller på att försvinna är att illerdoften blir kraftigare, framför allt för hanar, samt att illern börjar uppvisa hormonella beteenden igen. Hos honan börjar vulva svullna upp som vid vanlig löpning.

Till skillnad från andra djurslag så brukar en kastrerad iller vara smalare än en okastrerad.